Efter en till stor del vit advents- och jultid här i Norrköping, har nyårsskiftet skett med vinterväder och till stor del hemma i vår ombonade lägenhet på femte våningen.

Mellandagarna mellan jul och nyår och de här första dagarna på 2024 har varit väldigt lugna. Ett viktigt undantag och en fin nyårsupplevelse var att få hålla i sång, musik och tal och mötesledning av Nyårsaftons nyårsbön i Kapellet i vår kyrka. Många deltagare från flera länder var med i sång, trosbekännelse, bön, bibelläsning och lyssnande på ett par livsberättelser om Guds hjälp och välsignelse.

Sen på själva nyårsaftons kväll, då många människor är på glada och storslagna fester med många andra, hade min fru och jag, som så ofta de senaste åren, en lugn och fin hemmakväll med god mat, och den avslutande timmen före nyårsskiftet följde vi TV:s nyårsfirande från Skansen med läsningen av Tennysons nyårsdikt. Denna kväll var det skådespelaren Tomas von Brömsen som läste.

I många år under tidigare delar av livet har nyårsfirandet varit en väldigt stor sak – ett avstamp inför det nya årets alla förväntningar och eventuella löften om mindre eller större förändringar i levnadssätt och livsföring.

Den här gången har jag under nyårsskiftet förvånats över hur lite själva årsskiftet betyder i mitt liv. Det beror till stor del på att mitt liv finns i ett ständigt ”nu”.
Varje ny dag, varje ny vecka handlar om att fortsätta leva det goda livet, det som jag redan har – med gemenskap med min Frälsare och min familj och mina vänner och medmänniskor.

Det är inga stora förändringar i livsföring som ska göra mig lyckligare!
Jag har redan allt jag behöver, men jag behöver givetvis växa i tacksamhet och öppenhet mot det goda och ge vidare av det jag har har fått och ska förvalta.

Dag för dag och vecka för vecka försöker jag ge vidare till andra omkring mig och via ”sociala medier” (i mitt fall huvudsakligen Facebook och min hemsida och via epost, telefonsamtal och sms) mina tankar, sånger, dikter, mina andliga erfarenheter och eventuell ”klokskap” – eller bara lyssnande och vänskap).

Resandet till andra länder och kulturer fyller en viktig plats i många svenskars önskningar och lyckodrömmar. Under många år har jag haft min beskärda del av resor och upplevelser och internationella kontakter. Av hälsoskäl är resandet nästan inte aktuellt längre för mig, men det känns inte som en särskilt stor förlust.

Det finns ett resande, en ”värld” , ett ”universum” som jag mer och mer fascineras av och lätt kan ”förflytta mig i” här hemma! Det är det andliga – Jesu Kristi Rike och ”bönens och trons värld”.
Jag förstår om det kan låta flummigt och vagt, men för mig blir det mer och mer verkligt och tilldragande.

I ganska många år har jag förstått att åtminstone nu, under de avslutande åren av mitt liv, så är bönen den viktigaste uppgiften, det viktigaste arbetet. Hela mitt vuxna liv har jag sett på mig själv som förkunnare, predikant och missionär. Nu börjar jag mer och mer förstå att bedjarens uppgift är ännu mer central.

Att be för både vardagliga och globala problem, bära både enskilda människors kamp och problem och samtidigt se nöden i världen och ondskans härjningar, det blir den dagliga resan. Det är äventyret. Genom bönen når jag min Herre och genom det ut till behov både nära och långt borta.

Jag tror fullt och fast att förändring sker när jag ber, allra mest när jag ber i harmoni och överenskommelse med andra.
Forna generationers kristna uttryckte det här med frasen ”Vi möts inför nådens tron!”. Jag har hört det massor av gånger, men det är först på senare år uttrycket fått djupare mening för mig.

Så lever jag mitt ”oftast” lugna lilla liv här hemma i lägenheten, i alla fall utåt sett.
På samma gång reser jag i bönens universum och får se och uppleva fascinerande ting.

God fortsättning på Nådens År 2024!

Norrköping den 3 januari 2024
Ingvar Holmberg

Foto sommaren 2021 Carl Johans Park, Norrköping