I tidningen Dagens fredagsnummer den 4 maj 2018 läser jag skrämmande statistik över den kristna trons roll bland ungdomar i Europa. Och Sverige tillsammans med Tjeckien och Estland toppar den negativa statistiken. I Sverige svarar 75% av ungdomarna att de inte har någon tro alls, 18% att de har en kristen tro och 7% att de har annan tro än kristendomen. För Tjeckien är det ännu sämre siffror och i Estland endast marginellt bättre ställt för den kristna trons ställning.
Statistik skrämmer ofta och slår ner modet på oss.
Det är också alltför ofta passiviserande och till och med förlamande att titta för mycket på de stora siffrorna och människor som en anonym massa.

I samma tidning läser jag också en krönika av pastor Andreas Nielsen, ledare och talesman för de snabbt växande Hillsong-kyrkorna i Sverige. Särskilt i Stockholm samlar de varje vecka många hundra mycket entusiastiska och engagerade unga människor till gudstjänst men också mångförgrenat socialt arbete bland massor av tilltufsade och behövande människor. Han skriver: ”Vårt fokus handlar fortfarande om en människa i taget.”

Det uppmuntrande entalet!
Att möta en människas uppmuntran eller värme eller ärliga intresse för andliga upplevelser kan vara det jag minns av en dag som annars kanske var ganska vanlig eller till och med nedslående. I går fick jag ett kort, uppmuntrande sms från en pastor jag uppskattar mycket. Vad de få orden lyste upp!
Under sommarmånaderna står jag ibland utomhus i ett gathörn eller på ett köpcenter och sjunger ”Jesussånger” i 30-40 minuter. Det är många som ”passerar igenom” detta tillfälliga andliga rum under tiden. De flesta är förmodligen ganska oberörda eller kanske lite överlägset roade, men en och annan får jag genuin kontakt med. Det kan vara en glad nick, ”tummen upp” eller att man sjunger med i någon rad eller säger ett vänligt ord, men detta lilla från en och annan betyder mycket. Fortfarande väntar jag på de mer ingående samtalen med människor och glädjen att få ge andlig vägledning och att be tillsammans med sökande, intresserade människor, men jag tror att det kommer om jag också fortsätter att ha som fokus ”en människa i taget”.

Den store Paulus med sina missionsresor och många grundade församlingar i olika länder hade ingen särskilt glamorös vardag. Han pratade övertygande och engagerat med enskilda personer och små grupper och en och annan gång till större åhörarskaror. Ofta blev han motsagd och fick skäll och hugg och slag och piskrapp och fick fly hals över huvud till nästa stad. Men där fortsatte han på samma sätt. Han skrev en gång ”Jag planterade….men Gud gav växten” (1 Korintierbrevet kap 3).

Det är också intressant och uppmuntrande att de människor och kristna grupper och församlingar som ser ”en människa i taget” ofta får se att antalet växer genom en inneboende livskraft som är organisk och inte i första hand organiserad. Och så småningom är man en stor församling som blir till uppmuntrande ”statistik” och ”siffror” för betraktare utifrån. Men för dem som är engagerade själva är det forfarande ”en människa i taget”.

Pedagogen och missionären Frank Laubac, som bland annat startade en rörelse som också innefattade alfabetisering och läskunnighet och i förlängningen ”andlig läskunnighet”, myntade uttrycket ”Each one teach one” – ”Var och en lär upp en”.
Välsignade, uppmuntrande ental kan bli till positiv statistik.