För en stund sen såg jag på Kulturnyheterna på TV1 ett inslag om en undersökning som tycktes visa att de som gärna ser skräckfilm också har en ganska bra förmåga att hantera t.ex en pandemi.

Jag tänkte för min del att det kanske hade varit bra med en undersökning om hur övertygade kristna och kyrkobesökare har en förmåga att hantera pandemin och andra kriser.

Det offentliga Sverige har alltmer marginaliserat den svenska kristenhetens stora positiva betydelse i vårt land. I bedömningen av olika stora intressegrupper i vårt land och bestämmelserna för hur många som får samlas etc, så har kyrkorna nästan glömts bort. Och ändå är det tydligen fler som går i kyrkan på ett år än som besöker fotbollsmatcher.
Nyligen berättade tidningen Dagen om hur aktivt kristna elever i skolan förlöjligas och i viss mån mobbas både av andra elever och av lärare.
Ändå behövs det kristna budskapet och den kristna tron mer än nånsin, och vi som är kristna behöver vara mer tydliga än någonsin utan att för den skull förlora att ”vara vänlig mot alla” (2 Tim 2:24).

Häromdagen, en ljum dag i slutet av september, hade jag varit på en träff i vår kyrka nära järnvägsstationen och två fina parker, där bland annat Norrköpings berömda kaktusplantering med 25000 kaktusar arrangerade i ett vackert motiv fortfarande prunkar. Jag promenerade hemåt och hade ukulelen i fodral över axeln för att som ganska många andra gånger stanna till vid Hörsalsparken alldeles intill spårvagnshållplats och affärskomplex och sjunga ”Jesussånger” under en halvtimme. Den här gången var responsen så där ovanligt tydlig – det kändes som en ”bubbla av nåd”. Många stannade en stund och lyssnade, många log och vinkade och gav ”tummen upp”. Två 40-åriga män bad med gester i tur och ordning om lov att få filma med sina mobilkameror och gjorde det ur olika vinklar. Det var lite applåder också.
Men plötsligt stod en kraftigt tatuerad man tätt intill mig och sa efter en sång: ”Du ska nog gå härifrån nu.” Jag sa inget men tog nästa sång, och då skakade han bara på huvudet och gick och satte sig på sin bänk en bit bort igen. Efter ytterligare en stund kom hans kompis fram och sa: ”Du kan sjunga lite tystare!”. Så gick han tillbaka. Jag sjöng en liten aning tystare mina två avslutande sånger och packade ner ukulelen i fodralet och vandrade hemåt tacksam till Gud.

Alldeles intill brukar kyrkornas kafébuss stå uppställd på fredagskvällarna och erbjuda dem som går förbi gratis fika och samtal. Jag hörde i går kväll att det har varit mycket besökare och livliga samtal den senaste tiden. Och en och annan vill ha förbön och börjar formulera sina egna böner till den Gud och Frälsare som är den verkliga tryggheten och Klippan i livets kriser och i en pandemi.

Detta skäms vi inte för.

Jag tittar gärna på filmer av lite olika slag fast jag inte tycker om skräckfilmer, men min trygghet och beredskap att hantera livets kriser hämtar jag inte där utan i gemenskapen med min Frälsare.