Samtal vid Vättern

I veckan som gick var min fru och jag på vår årliga ”pilgrimsresa” till Nyhemskonferensen vid Mullsjö, nära Vättern. Vi åker dit både för de givande predikningarna och bibelstudierna och för alla mötena och samtalen med vänner och bekanta från många håll och sen många år.
Ofta blir samtalen ganska korta – fast de kan vara hjärtliga och värdefulla för det!
Och några samtal blir mer på djupet.

Två av samtalen bär jag med mig också i fortsättningen. Båda kommer att resultera i reportage, en radiointervju där jag är den som ställer frågorna, och en tidningsartikel där jag blev utfrågad och ombedd att berätta. Delar av bägge samtalen är sånt som aldrig kommer att bli känt för andra, men några saker kan och vill jag återge och kommentera lite.

En av mornarna med strålande solsken satt jag med en kopp kaffe framför mig på en högt belägen uteplats nära Vättern och med Visingsö framför mig i fjärran och pratade med Paul B, en vän i ungefär samma ålder som jag. Han är en kreativ sällskapsmänniska som har lyckats med det mesta i livet om man ser på välartad familj, goda relationer och framgångsrikt yrkesliv. Och det underbara i det samtalet var att få möta en människa som vid 70 är i meningsfull verksamhet med olika ting och nya intressen och projekt och tjänst för Gud i sin kyrka och bland massor av icke så ”kyrksamma”.

Det smärtsamma i samtalet var att höra om den mobbning och direkta tortyr han fick möta som barn under flera år och som har lämnat märken ända tills i dag både på kropp och själ.
Det samtalet och vår bönestund tillsammans stärkte banden mellan oss ytterligare.

Det andra samtalet var mitt i konferensvimlet på Nyhem med röster omkring oss hela tiden. Ändå var vi i över en timme i en intensiv och mycket privat ”bubbla” i vårt samtal.
Malin A är en kristen reporter och författare i fyrtioårsåldern, en av ”mina” unga sångare och musikaldeltagare och lägerdeltagare från förr i världen. Hon har fått för sig att göra en artikel med en av sina ”förebilder” i livet. Detta är naturligtvis glädjande och uppmuntrande för mig men också ganska genant, eftersom hon har ”vuxit om mig” för länge sen vad gäller inflytande på andra människor och förmåga att gestalta kristen tro och kristet liv i dag.

Också hon bar på mycket smärta och oro inom sig i unga år. Jag har fällt tårar över att jag faktiskt inte anade detta under åren, då hon för mig var sångsolisten och aktören och ett ”ankare” i mina musikaler. Hon tröstade mig vid vår senaste träff med att min behandling av henne var ett stöd och en motvikt mot det jobbiga inom henne. (Likaså hade hon under de här åren de mest underbara och stöttande föräldrar hon kunde ha haft!)

I vårt samtal ställde hon frågor till mig om bärande principer i mitt liv för arbete med barn och ungdomar. Det hjälpte mig att för mig själv repetera det som blivit och varit viktigt och som jag i min tur har lärt av andra och i någon mån av livet och kanske Gud själv:
1 Att en pastor helst av allt själv ska vara en av barn- och ungdomsledarna eller åtminstone se barnen och ungdomarna som en mycket viktig del av kyrkans arbete.
2 Att barnen inte är blivande tjänare i Guds Rike utan värdefulla medarbetare till Gud och medborgare i Guds Rike redan i dag.
3 Att barn inte ska göras ”till syndare” utan bara uppmuntras att utveckla tron på Jesus och tilliten till Gud. (Kanske kommer varje ung människa till syndakännedom en dag, men detta ska inte manipuleras fram av ledarna).
4 Att försöka lära och uppmuntra barnen att be till Gud med egna ord. Då har de fått ett viktigt redskap att ta fram längre fram i livet.
5 Att A och O förstås är att ge kärlek och värme och respekt till de unga.

Vårt långa samtal avslutades också med bön där vi rörde vid varandras händer. Efteråt sa hon: ”Det där behövde jag”. Sen ”skuttade” hon i väg som den flicka jag mindes och som hon fortfarande är.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *