På samlingen deltog jag med läsning av en av mina favoritdikter av Pär Lagerkvist och två av mina egna dikter – en av dem med beskrivning av vandringen från Vilbergen till centrala Norrköping i dikten ”Törsten tvingar ut mig” (skriven år 2014). Den kommer här tillsammans med två selfies och en bild av Barbro Henriksson.

Törsten tvingar ut mig
Törsten tvingar ut mig
hemifrån på söndagsmorgonen.
Jag går med målmedvetna steg
ner mot centrum förbi Kaffebacken
och Såpkullen och över Södra Promenaden.
Här och där sitter någon eller några på en bänk.
Någon väntar vid busshållplatserna.
Hundar leder sina människor
längs doftspåren och hundhållplatserna.
På Drottninggatan ser jag bortom en gul spårvagn,
bortom bron och mot järnvägsstation,
som numera heter Resecentrum.
Solen glittrar i Strömmen, och himlen är blå.
Jag fortsätter, liksom driven fram.
Vid parken går jag in genom dörrarna –
Guds hus står öppet.
Det var hit jag längtade, törstade.
Småprat med vänliga människor
och det stora mötet med Gud.
Lovsång, bön, ord ur Skriften –
här släcks törsten
och här väcks törsten –
en salig längtan.
Jag lever.