Lovsångsseende

Denna morgon i flödande sol över Själevadsfjärden här intill goda vänners hus och tomt i det vackra Ångermanland tycker jag mig ha upptäckt en ny form av lovsång och tillbedjan till Gud – ”lovsångsseende” och att ”lovsångstitta”.
Ganska ofta trallar jag än i dag på den bibelvisa vi sjöng i mina tidiga tonår: ”När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna som du berett, vad är då en människa att du tänker på henne och vårdar henne väl?”
Det är ord ur åttonde psalmen i Psaltaren i Bibeln.

När du och jag ser med tacksamhet och glädje på allt det fantastiska omkring oss i sommaren, och denna anblick blir en glädje och hänförelse och tacksamhet och tillbedjan till Gud, då är det lovsångsseende. Likaså när jag ser mina goda vänner G och S möta två irakiska unga män som plötsligt dyker upp mitt i måltden och de självklart ger dem en plats vid bordet och möter dem med den kärlek som gör att flera yngre, nyanlända män från olika länder kallar dem ”mamma” och ”pappa”, då ”lovsångstittar” jag.
Och för ett par dar sen då vi var i Umeåtrakten på kafémöten och besökte vännerna E och L och fick festmat hos dem, då ägnade jag mig på nytt åt ”lovsångsseende”. Både när deras fem biologiska barn fanns hemma och nu ganska många år senare är de familjehemsföräldrar åt 17-åringen de haft från två veckors ålder och unge tonårspojken med flera grava handikapp och den sjuåriga flickan som behöver trygga föräldrar.

Nu ska jag utveckla hur jag kom på att ”lovsångsseende” och att ”lovsångstitta” förmodligen är helt bibelenligt:
För ett par dagar sen började jag om min gammaltestamentliga läsning i Bibeln från början, det vill säga Första Moseboken, med skapelsen av världen och de första människorna. Och i morse efter en stund ensam med kaffemuggen och lite tunnbröd med ost och utsikt över Själevadsfjärden där jag tog ett litet dopp i går kväll efter bastubad i vedeldad bastu vid sjökanten eller älvkanten som det också är, då läste jag bl.a. i 1 Mosebok nionde kapitlet om hur Gud berättade för Noa om regnbågens förbundstecken – att Gud aldrig mer ska dränka världen i vatten, hur syndiga vi människor än är. ”När (regn)bågen syns i skyn och jag ser på den, ska jag tänka på det eviga förbundet mellan Gud och alla levande varelser, allt liv på jorden.”
När regnbågen syns i skyn? Ja men, vadå? Gud ser väl regnbågen hela tiden? Han kan väl tapetsera med regnbågen i sin tronsal i himlen, om han vill?

Plötsligt har jag insett att Gud ser genom våra ögon (förutom att han är allseende, förstås). När vi ser med förundran och hänförelse och tacksamhet på skapelsen omkring oss och underbara människors kärleksgärningar, då blir Gud ärad och prisad genom vårt ”lovsångsseende”. Vårt tittande är sällan neutralt och alltför ofta kritiskt och missnöjt och negativt. Då vill nog Gud helst ”blunda” och inte se genom våra ögon.
Jag älskar lovsång – i olika sånger och hymner och musik och ord och skapande verksamhet och formgivning och vackra handlingar. Jag vill vara en tacksam och lovsjungande människa. Från och med i dag vill jag också medvetet fortsätta med ”lovsångsseende”, och jag ska ”lovsångstitta” en hel massa i dag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *