Herre, det är måndag morgon, pastorns fridag och favoritdag.

Det är ju några år sen jag var i tjänst på riktigt, men i går var det ju fullt upp, ungefär som förr. Så i dag känns det som en favoritdag igen – med bara ett par roliga sysslor framför mig.

Vaknade tidigt och låg kvar i sängen med tankar och ”tack och lov!” och en och annan bön.

Jag satte mig upp med fötterna på sängmattan och tittade på de enkla tavlorna på väggen framför mig – min barndoms Kodaikanal i Sydindien med utsikten över berget Perumal, format som en toppig vulkan, och med bilden från basargatan dit jag gick med veckopengen så gott som varje vecka för att köpa något gott.

 Det är 70 år sen! Är det inte dags att ”gå ner för landning”?
Livets olika perioder och faser har avlöst varann i ganska intensivt tempo.
Och visst har jag hunnit göra och uppleva mycket.

De senaste åren har jag insett att livet när som helst har levts färdigt.
Det skrämmer inte den som tror på evigt liv med Gud och har frid med Honom, och det har jag sett på nära håll i min släkt och vänkrets gång på gång.

Jag ska bara…..
Jag ska bara dokumentera, spela in, lägga ut på YouTube….. de sångerna, den dikten….
Jag ska bara….

Herre, hjälp mig att sluta med ”jag ska bara…”!
Jag är ju egentligen färdig när som helst, kom när du vill och som du vill!Egentligen ska jag bara vara tacksam… gnola lite…. njuta av dagen och ta det som det kommer.
Herre, hjälp mig att praktisera mer av det indiska tänkandet om de tre åldrarna i livet:

Mellan födelsen och trettio års ålder är det barndomens och ungdomens sorglöshet och lärande och formande. Från trettio till sextio års ålder är det verksamhetens tid att bilda familj, utöva yrke och uträtta saker i världen. Vid sextio års ålder är det dags att dra sig undan och ägna sig åt andlighet och det viktigaste i livet.

Herre, nu ska jag nog bara….. vara tyst.

(Ingvar Holmberg 250428)