Ja, en helt vanlig söndag var det förstås inte denna Jungfru Marie Bebådelsedag, för om man ser på Kyrkoåret, så är ju varje söndag unik.
I alla fall har den här söndagen varit som rätt många andra nu under pandemin:

Jag steg upp en stund efter sju i morse för att efter lite frukost och korsordslösning hinna förbereda en skivlista på papper och ett usb-minne med ljudfiler på sångerna och följetongsavsnittet till kvällens två timmar i närradiostudion ensam – som både tekniker och programledare. Det här är varannan söndagskväll. Mitt ”eget” radioprogram ”Toner & tankar” gör jag varje vecka och levererar till studion, men jag sänder det själv bara var fjärde tisdag.

Numera har jag två församlingar som jag kallar ”mina” och vars söndagsgudstjänst på internet jag följer: Klockan nio är det Equmeniakyrkan Vidablickskyrkan där jag flitigt deltar i två bönesamlingar över telefon varje vecka samt ibland medverkar med sång och musik i gudstjänsten och nu och då med predikan också. Klockan elva är det webbgudstjänst i min egen ”riktiga” församling Pingstkyrkan där jag varje vecka har radioprogram och deltar i bönegrupp och följer webbgudstjänster. Och mellan dessa två gudstjänster brukar jag nästan alltid följa och uppskatta TV-gudstjänsten kl tio, och den är från olika kyrkor och samfund och ofta tre, fyra veckor i rad från samma församling. De senaste två söndagarna har det varit alldeles fantastiska gudstjänster från Skara Domkyrka.

Och så är det lite måltider och disk och sportevenemang på TV och nästan varje söndag den sista tiden socialt umgänge med några vänner på middag eller eftermiddagskaffe hos någon av oss.
Så söndagarna är fyllda med många underbara saker, verkligen.
Jag inser att jag är mycket privilegierad.

Men fast det är så mycket bra predikningar och underbara sånger som jag (och även du, förstås) kan höra, så längtar jag mer och mer efter att mötas på plats till gudstjänst, sång och bön och gemensam tjänst inför Gud!!!
Därför väntar jag ivrigt på att bli ”riktigt vaccinerad” och att människor omkring mig också ska vara vaccinerade. Jag är som en trött och törstande vandrare i torrt land, fast min törst är efter gemenskap med andra utan rädsla för att smitta eller bli smittad, törst efter att röra mig mer fritt i vårt vackra land och uppleva vyer och människors gemenskap utan att ha dåligt samvete för det.

Även om jag törstar och längtar efter de där sakerna, så bubblar Guds glädje och närvaro inom mig, och jag har mina närmaste som jag träffar – på riktigt eller per telefon eller Zoom (= ”bildtelefon via internet”).

Och nu denna ”vanliga” pandemisöndag efter radiosändning och hemkomst hit till mitt skrivbord har också veckans blogginlägg blivit klart.

Tack, Gud för denna vecka! Tack, kära läsare (och lyssnare och tittare) att ni finns!