I alla tider, sen de första människorna på grund av synden tappade den innerliga och oavbrutna gemenskapen med Gud, har vi människor gjort oss bilder av Gud.
För många har det också inneburit rent fysiska avbildningar av Gud i form av människoliknande gestalter eller djurliknande väsen.

Och så har människor närmat sig, tillbett och ärat och också smickrat och försökt lura och manipulera sin Gud eller sina gudar.
Också i vår moderna tid och kultur försöker vi göra oss våra egna Gudsbilder, även om vi gör oss löjliga över de primitiva avgudabilderna i gamla tider.

Men hela den här tiden genom tidsåldrarna sen universums tillkomst – eller snarare ”skapelse” för oss, som tror på en Allsmäktig Gud – har själva den majestätiska skapelsen med myllrande liv och livsformer pekat på en mäktig, kärleksfull, lekfull och gåtfull Skapare och Herre som går bortom och utanför alla våra begränsade bilder av Honom. Och i det första skriftliga förbundet med sitt folk genom Mose vid Sinai berg i öknen meddelade Han till oss, att vi inte skulle ha någon annan Gud och inte göra oss bilder eller beläten av Gud.

Foto: Jan-Erik Henriksson

Så här på försommaren i Sverige med hundra sorters grönt i markerna och färgprakten i blommorna och myllret av småkryp och större djur är det väldigt lätt att se Guds storhet.

Vi vill förstås gärna ha en bekväm Gud som passar oss, våra önskemål och våra planer. Och så säger vi: ”Min Gud är inte intolerant eller kräver omöjligheter. Min Gud…..”.
Men den Gud som skapat och äger allt, kan ingen människa äga eller begränsa. Man kan inte tvinga sig på Honom, ” han som ensam är odödlig och bor i ett ljus dit ingen kan komma ” (1 Timotheusbrevet 6:16). Han är en obekväm Gud – tacka för det!

I en berättelse står en man på en brygga och fiskar, när en annan man kommer. Den besökande ser till sin förvåning, att fiskaren har en linjal och mäter fiskarna han får upp. De mindre fiskarna behåller han och de större slänger han i igen. På frågan varför han gör så, svarar han: ”I min stekpanna ryms inte större fiskar än så.”

En sen kväll hade jag kommit med Östgötapendeln till Norrköpings Resecentrum och stod vid busshållplatsen och väntade på min stadsbuss. Tre unga, glada vuxna kom emot mig – jag med ukulelen i fodral över axeln, en av dem med en öppen vinflaska i handen. Glatt sa en av dem: ”Hej, vem är du?”. Jag berättade om pastorsuppdraget jag kom från. ”Å, är du präst? Då har vi frågor till dig!” Jag beredde mig på att få berätta något om relationen med Gud genom Jesus Kristus….
”Viger du homosexuella?”
Jag hade kunnat ge dessa unga människor massor med viktig vägledning om bön, tro, gemenskap med Gud, andlig utveckling, om de bara hade gett mig chansen. Varför skulle de ställa den frågan först av allt?
När jag tänkt efter någon sekund och svarade att jag gärna umgicks med människor som levde i en homosexuell relation, men att jag av tros- och samvetsskäl inte kunde viga ett homosexuellt eller lesbiskt par, var det abrupt slut på samtalet. En av dem drog resolut iväg de andra och de bara gick ifrån mig.

Själva frågan om sex och samlevnad är inte ämnet för de här raderna, så jag lämnar det ämnet här, men själva reaktionen från de tre unga vuxna är typisk för vår tid. Gud ska rätta sig efter mig – inte jag efter honom!

Men den store, mäktige, kärleksfulle men obekväme Guden fortsätter att genom sin förunderliga skapelse och nåd lysa över onda och goda och inbjuda dem till gemenskap och barnaskap hos sig – men på Hans villkor, inte våra. Och Hans villkor är enkelt men svårt – tro, lydnad och lärjungaskap genom Jesus Kristus, Guds Son och vår Frälsare. Vi kommer fram till Gud, inte med våra meriter eller prestationer eller krav, utan helt och hållet på Jesus meriter, på Hans kärlek och förvandlande frälsning. Den räcker i denna fantastiska värld – och i den kommande också för den delen.

Gud är en obekväm Gud – tacka för det!
Jag tackar för det – och för Hans bekväma famn, där jag har funnit vila.

(Ingvar Holmberg 220612)