Borta – men hemma ändå

Just nu är jag på två veckors resa i Kazakstan, där jag tidigare varit nästan fler gånger än jag håller räkningen på, men nu var det fem år sen senaste resan.
Besöken där och kontakten med kristna ledare och kyrkor har varit ett del av mitt arbete mer eller mindre regelbundet sen 1990 och fram till pensionen för fem år sen.
Jag talar en ganska flytande ryska – visserligen med rätt många fel och med tydlig utländsk brytning – och nu möter jag en översvallande kärlek som är generande men mycket rörande. Föräldrar som fått barn sen jag var här sist är ivriga få barnet fotograferat med mig – lite ovanlig upplevelse, minst sagt, och nya medlemmar i församlingarna som ser mig för första gången men hört talas om mig kramar mig eller pussar på kind.
Det här beror på att på de här tre ställena Almaty, Satpayev och Zhezkazgan där jag varit hittills nu, så har jag funnits med nästan sen församlingarna startade i början av 1990-talet, och under årens lopp har lite besök av svenska grupper och lite ekonomiskt stöd kommit i ganska blygsam skala. Men det är själva gemenskapen och kontakten som dessa ryskspråkiga församlingar värdesätter högst. Och denna värme och otvungna och oreserverade vänlighet och gemenskap drar in mig i en sannskyldig ”rysk björnkram”, även om det är mycket asiatisk gästvänlighet inblandad i den kramen, för de ryskspråkiga som har fötts och växt upp i Kazakstan, är på många sätt ”kazaker” fast de är etniska ryssar.

Så dras jag med i fikastunderna och måltiderna som avlöser varandra, och de lokala pastorerna är uppfinningsrika med att få min medverkan i ganska många samlingar. När jag var ett dygn i Almaty efter resa hela natten från Sverige medverkade jag i en samling på ”De äldres dag” och på ett möte på kvällen på kvällssamling med sång och predikan på behandlingshemmet för missbrukare med både farm och bilverkstad och tegeltillverkning – och vid båda tillfällena var det förstås mat och dryck inblandat.
I onsdags middag kom jag hit till gruvstäderna Zhezkazgan och Satpayev mitt i landet på stäppen. I onsdags kväll var jag med på bönegruppsmöte i ett hem i ena stan och i går var det träff i kyrkan med titt på bygge och nyheter i församlingen och sen bönemöte på kvällen med predikan av mig. I dag har det varit en mindre pastorssamling på förmiddagen och i kväll ren och ”renande” avkoppling med bastubad i tre timmar tillsammans med fem, sex andra män och samtal och fika förstås. I morgon, lördag är det ”De äldres dag” på förmiddagen och kazakiskt möte på kvällen och så två gudstjänster på söndag. På måndag kväll talar jag i en ledarsamling. På tisdag kväll reser jag vidare till två andra städer och församlingar som också är ”min familj”.
Det vill naturligtvis till att ha något att säga och sen säga det på ryska i alla dessa samlingar, och ändå känns det inte jobbigt, konstigt nog. Jag är ”hemma” och det är på något sätt min ”familj” som öppnar sin famn för mig och som jag talar till ur mitt hjärta. Och så sjunger jag lite till min ukulele, vilket väcker omåttligt intresse och bejublat mottagande.

Vilken förmån att vara så långt borta och samtidigt vara hemma, vara hos sin familj! Vi som är kristna är otroligt bortskämda med detta, att vi har våra egna, våra systrar och bröder överallt i världen.
Bibeln uttrycker det: ”Därför är ni inte längre gäster och främlingar, utan medborgare med de heliga och medlemmar i Guds familj.” /Efesierbrevet 2:19/

Hoppas du har och är tacksam för och rädd om detta nätverk – kyrkan, Kristi församling, Guds familj!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *