Ja, inte alla bedjarna, förstås, men de fem bedjande männen från Etiopien har rest igen.

Förra veckan hade vi på nytt i Norrköping med omnejd besök av en grupp rätt så unga män från Etiopien under benämningen ”Mission back”, dvs ungefär ”Mission i retur”.

Deras ledare Gisachew berättade i gudstjänsten i Pingstkyrkan i söndags att deras grupp besöker Sverige av tacksamhet till de svenska missionärerna som med stora svårigheter kom till Etiopien med Bibelns budskap för omkring 150 år sen – 1866 genom Evangeliska Fosterlandsstiftelsen, EFS.

Det kristna budskapet har sedan dess slagit igenom på ett häpnadsväckande sätt. Av landets 105 miljoner invånare är 22 miljoner personliga kristna, enligt Gisachew. Bara i det samfund han och gruppen representerar finns 8 miljoner medlemmar. Sen något år tillbaka har Etiopien dessutom en premiärminister som är en aktiv kristen, (pingstvän, sägs det).

Gruppen har kommit någon vecka varje år de senaste åren. De har kommit för att tacka och uppmuntra Sveriges kristna och för att bl.a. på ungdomsgårdar och gator berätta om Jesus Kristus i samarbete med lokala kyrkor.
Men det som kanske gör starkast intryck är deras böner och bönemöten. För dessa kristna är först och främst bedjare. I Etiopien praktiserar man ofta att be på ”böneberg”, och under förra veckan var det bönemöten och intensiva bönerop på Ramunderberget i Söderköping och uppe på skidbacken nära Hageby i Norrköping.

Nu har bedjarna rest vidare till Köpenhamn för en liknande vecka och sen tillbaka till Etiopien och vardagen för att hjälpa gatubarn och utslagna i sitt eget hemland.

Men finns det inte tillräckligt många bedjare i Sverige?
Skam till sägandes måste vi nog säga: ”Absolut inte!”
Varje väckelserörelse och kristen rörelse i Sverige har fötts genom bön och av bedjare och burits framåt av Guds kraft ackompanjerad av de flesta kristnas brinnande och ofta ljudliga böner.

Tyvärr är bönen inte huvudsaken längre i den kristna hemmen och de kristna kyrkorna. Visst finns bönen i varje gudstjänst och förhoppningsvis i varje kristet hem, men alltför ofta är det numera en liten del, en kanske pliktskyldig ritual och del av det kristna livet.

”Bedjarna har rest igen..” är en sorglig rubrik. Den borde vara ”Bedjarna har rest sig igen!”

Bön ska man i första hand hålla på med – inte prata om. Jag är medveten om det och försöker praktisera det i mitt eget liv. När jag flyttade tillbaka till min hemstad Norrköping för sex år sen var det med ambitionen att först och främst vara en bedjare och en stödjare av det kristna arbetet i Norrlöping, bl.a. genom Pingstkyrkan. Om jag lever upp till det får andra bedöma – och framför allt Gud. I alla fall längtar jag efter dagen då ryktet på stan och medias rapporter säger: ”Bedjarna har rest sig igen!”

Avslutar med den bön jag skrev för några månader sen:

Ord som är äkta
Herre, förbarma dig över mig!
I femtio år har jag funnits bland dina barn, bedjarna.
Jag har hört så många böner
och själv bett så många.

Själv skulle jag ju vara en ledare, en herde,
fast jag visste mindre än dem jag ledde
om smärta, sorg, sjukdom, besvikelser och umbäranden.
Och du ledde mig, lärde mig.
Du satte mig mitt i strömmen av böner
i olika tonlägen och stilar.

En del var kanske mest för människors öron,
men mycket rörde vid mitt hjärta
och säkerligen vid din mantelflik.

Tack för de femtio årens böneskola!
Nu är jag inte så mycket ledare längre,
men meningen är att jag ska vara en av de där bedjarna,
som jag mötte som tjugoårig predikantlärling.

Herre, förbarma dig över mig!
Låt mig ha de riktiga böneorden,
ord som är äkta!
Skala bort övertonerna, maneren
och fjäskandet för människors poängsättning!
Jag vill ha blicken på dig,
röra vid din mantelflik.

Hjälp mig, Herre,
till ord som är äkta!

Amen