Den här veckan började för min del med att lämna bilen på verkstad allra längst bort i stan på vägen mot Söderköping. Det var fixning av fel inför bilbesiktning om några dagar samt byte till sommarhjul. Sen tog jag mig till fots och spårvagn och buss hem till Vilbergen.

På kvällen hade jag förmånen att få predika på vårt LP-möte med soppa, smörgås, kaffe och samtal innan själva gudstjänsten.
Ett par syriska makar berättade för mig om oron för släkt och vänner i större och mindre städer i Syrien, där ”vilken morgon som helst ligger ett tiotal människor döda på gatan, och de kristna är allra mest utsatta”. De berättade också om hur svårt det var att få ekonomin att gå ihop, när han har lågavlönat jobb i Motala med långa och dyra resor varje dag, och när hon är arbetslös. Jag kände mig rätt maktlös inför deras situation, där jag just där och då bara kunde visa respekt och intresse och lyssna på dessa fina människor.

I gudstjänsten hade jag på mig den nyss hemtagna T-shirten med LP-loggan på. Jag hade så gärna velat ha den klarröda med texten ”Det finns inga hopplösa fall” på ryggen, men den finns bara i mindre storlekar. Jag minns första gången jag träffade Martin Rask-Einarsson från Linköping, då han med strålande rena ögon och utstrålning berättade om sitt nya liv med Jesus. Då hade han just en sån T-shirt på sig. Ja, ja, den mörkblå duger väl, den också tills vidare. Anna Paz som var mötesledare tillsammans med Susanne Borén, filmade och fotograferade mig i mötet.

I går på onsdagen var jag först tillsammans med Solrosorna på äldreboendet Nya Vrinnevihus, och sen var min Gittan och jag bjudna till Linköping på lunch på restaurang av gamla vännerna Lars och Margareta, och sen följde vi med dem till Citykyrkan mitt i Linköpings centrum på dagledigträff med andakt först och fika sen. I porten möttes jag av två för mig okända människor som glatt hälsade och kände mig från Lund, Linköping och Kharkiv i Ukraina. (Så är det ofta….”alla känner apan”, brukar det heta….). Mannen som varit med mig och gruppen från Pingstkyrkan, Linköping, till deras vänförsamling i Ukraina på påsken 1990, heter Lars Furingsten, och kvinnan som kände igen mig från Lund, är Josefin Samuelsson, församlingens omsorgspastor och ledare av dagträffarna.
Överallt har vi syskon och vänner och kontakter i Guds stora familj. Dessutom känner vi vänskap och goda band med Guds barn. Också dem vi inte har träffat förut och som inte känner igen oss från tidigare. Vi är privilegierade1

Hälsningar 10 april på (Ingvar-dagen) från Ingvar H

Foton: IH, Anna Paz, Lars Furingsten och Lars Svernedahl

Denna veckas torsdag bjöd på somrigt väder med blå himmel, tjugo grader i luften och underbara vårliga möten med naturen och människor.

På eftermiddagen åkte min Gittan och jag Arkösundsvägen förbi hennes barndomshem mittemot Kungsängens flygplats, vek av mot Djurön, förbi golfbanan där vi varit så många gånger på mer eller mindre lyckade golfrundor.
Vid Djuröns naturreservat hittade vi ledig parkeringsplats och steg ut i solskenet. Just då kom vännerna Barbro och Sven tillbaka till sin bil efter tre timmar ”då fem bofinkar höll konsert en lång stund”. Vi pratade en stund och gick sen på vår korta, men givande promenad och satt ganska länge i solskenet på två olika ställen där träbänkar och vacker utsikt bjöd in till paus. Där vi satt längsta stunden, fanns några ställen med vitsippor som inbjöd till att plocka en liten bukett att ta med hem. Några talgoxar i ett litet träd intill bjöd på kvitterkonsert, och vi hörde en fasan skrika och det som kanske var en trana eller en häger – vi är ju inte alls kunniga på fågelläten.

I Örnsköldsvik för många år sen lärde jag mig hur min vän Rune alltid sa några ord till alla han mötte på sina promenader eller vandringar. De senaste åren har jag kommit in i att följa hans exempel. Vad underbart det är med de små utbytena av ord och kommentarer med alla man möter – om de inte demonstrativt tittar ner i sina telefoner eller vänder bort ansiktet och tittar ner!

När jag var en bit bort och plockade några vitsippor, hade Gittan en liten pratstund med en ung mamma med sin 8-9- årige son och en originell rödbrun setter med vacker päls. Gittan berättade sen att hunden suttit framför henne och ”pratat” med alla möjliga ljud och små glada skall. När vi sen gick tillbaka mot bilen mötte vi dem igen och jag fick hälsa på både mamman och den trevliga hunden.

Medan vi satt kvar på vår utsiktsplats och rastplats, kom med spänstiga steg en gammal man med en lång, vacker stav i handen och en trevlig, svart- och vit mindre hund i kopplet. Jag hälsade och kommenterade den vackra vandringsstaven. Han berättade att han köpt den högt uppe i Norrland en gång. I vårt lilla samtal fick jag veta att hans hund var 17 år gammal och av den trevliga, långlivade rasen dansk-svensk gårdshund. ”Själv är jag 95 år, så vi passar bra ihop”, sa han med ett leende. Så såg vi honom på ryggen, när han vandrade vidare med sin långa stav och med sin gamla, pigga hund i sällskap.

På vägen till bilen träffade vi mor och dotter som promenerade och pratade tillsammans. Jag passade på att be den yngre kvinnan ta ett par bilder på Gittan och mig, och vant knäppte hon utan minsta tvekan ett tiotal bilder i rask följd. ”Ja, så är det med dom som är influencers”, sa mamman leende.

De små mötena och korta eller längre ordväxlingarna är viktiga delar av livet och en stor rikedom.
Det tycker jag, som ändå har massor av vänner och nätverk – bland annat genom den kristna gemenskapen på olika håll i Sverige och andra länder. Hur mycket mer betyder det då inte för den, som nästan aldrig pratar med någon, som känner sig ensam, denna ”folksjukdom” som många omkring oss upplever?
Låt oss följa min gamle vän Runes exempel och prata lite med alla vi träffar!
Det berikar livet – att möta människors blick, le mot andra och visa intresse för annat än elektroniska skärmar. Läs den genialiska dikten nedan!

Hälsningar 5 april 2025 från Ingvar H

Människors möte
Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog

Giva om vägen besked,
därpå skiljas i fred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.
(Hjalmar Gullberg 1898-1961)