När Coronapandemin i vårt land i juli 2021 håller på att gå ner till en mer hanterbar nivå och situation, börjar de spontana mötena och samtalen komma tillbaka mer och mer. Vi har lärt oss att inte gå för nära andra, och vi tar inte i hand eller rör vid andra lika mycket som innan Corona, men vi uppskattar rörelsefriheten och tittar kanske upp från våra telefoner och skärmar lite mer – förhoppningsvis.

Ett sätt att få kontakt är att hålla något i vår hand när vi är ute, och det vanligaste då är kanske ett ”snöre”, ett koppel med en hund i andra änden. En del som är ute och går med hund i ett koppel eller ett ”koppel med hundar” är så fullt upptagna med att vara djurvänner att de knappast ser människor med mindre de också är hundägare. De sällskapen kallar jag i ett par av mina dikter för ”hundar och deras människor”. Men många med hundkopplet i handen vill gärna få en pratstund med andra människor, och då blir hundägandet upphov till många spontana små möten och samtal.

På somrarna vid de olika badplatserna har jag ofta ett snöre i handen, men inte ett hundkoppel utan ett tunnare snöre som min orangea badtermometer hänger från. Jag brukar mäta vattentemperaturen där jag badar och får genom det många trevliga små samtal med vattentemperaturen som utgångspunkt.

Foton 2021: 1 Selfie från Vadstena Camping;  2 Malin Pettersson (Dalbystrand, Slätbaken)

De små samtalen om väder och vattentemperaturer – och hunden vi är ute med – är värdefulla i sig själva och kan ofta leda till lite andra kommentarer om det vi tänker på och är intresserade av. Själv ”kläcker jag” ofta ur mig något om andlig sång och musik och att jag går i kyrkan och tror på Jesus och har mött trossyskon i olika länder. En och annan gång blir det ett djupare samtal, men oftast inte. I vilket fall som helst är det ett ”Människors möte”, som Hjalmar Gullberg kallar det i sin geniala dikt i slutet av de här raderna.

För många år sen lärde jag mig något viktigt av min vän Rune i Örnsköldsvikstrakten. Han berättade en gång (och jag såg det själv många gånger i hans sällskap): ”Jag hälsar på och pratar några ord med alla jag träffar”.
Jag har inte riktigt nått dit än, men jag är i alla fall en bit på väg.

Här kommer Hjalmar Gullbergs dikt:

”Om i ödslig skog
ångest dig betog,
kunde ett flyktigt möte
vara befrielse nog.

Giva om vägen besked,
därpå skiljas ifred:
sådant var främlingars möte
enligt uråldrig sed.

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.”

(Hjalmar Gullberg: Människors möte; ur ”Att övervinna världen” 1937)