Dag 16 av Gran Canaria-bloggen

I en kafekväll på Oasen för några dagar sen frågade Anders Ekstedt mig om jag inte hade skrivit någon dikt på Gran Canaria eller om den här ön. Det hade jag ju inte och valde i stället att läsa en dikt om att vara omsluten av havet, men den är från en strand i Indien och för många år sen. När jag i dag satt på stranden efter en liten simtur, formades början till en dikt av det jag såg och upplevde. Därför får denna dagens blogginlägg bli i formen av några verser, en diktbagatell. Håll till godo, och läs den gärna högt, för då är den bäst – eller i alla fall bättre!

Vi turades om att bada

Vi turades om att bada i Atlanten en eftermiddag,
tre främmande för varandra, och en av de tre var jag.
Det var lite mulet och kulet, men vattnet som silke var.
Massor av meter av sand det mellan oss faktiskt var.

Först var det en gråhårig man, så smärt och med spänstiga ben.
Han var på väg upp ur vattnet där han varit så helt allen.
Och badbyxorna tog han av sig och torkade sig ett tag
och bytte till mera kläder och sprang sig sen varm ett slag.

Och då var det min tur att ta mig mitt härliga, dagliga dopp.
Jag är som en säl i vattnet, jag menar med spolformad kropp.
Att simma en stund i havet – en njutning av ovanligt slag,
och alldeles extra behagligt en sen januaridag!

Sen satt jag en stund – torr och ombytt och varm i min mintgröna stol,
och mumsade på en god klementin och märkte en glimt av sol.
Då vandrade prompt en kvinna ut i vattnet, förväntansfullt glad,
och simmade fram och tillbaka en stund i vårt välregisserade bad.

På stranden där gick en och annan och hade båd’ jacka och jeans.
Men vi tre i denna tablå var liksom ändå en fantasins
huvudpersoner som ägde Atlanten och nu denna strand,
som förstått och oss hängett åt havet, åt detta, vår lyckas land.

Och sen bröts förtrollningen plötsligt, när solen nu lyste klart.
Och en efter en kom till stranden och rätt många syntes snart
gå ut i vattnet. Snart det var en sån där helt vanlig scen
med rätt mycket folk som njuter av glittret och solens sken.

Men jag tog min blåa väska och stolen och fruktskal i hand
och gick hemåt nöjd i sanden och allt längre upp på land.
För en liten stund så var det vi främlingar tre i tablå,
som rådde om hela Atlanten, det kan ingen ju ändra på.

(Ingvar Holmberg 200122)