I vår tid och kultur frodas egoismen. Att satsa på sig själv, hitta ”egentid” och självförverkligande styr mycket av budskapen vi möter.
Samtidigt växer summorna som svenskarna ger till välgörenhet år efter år. Häromdagen hörde jag någon siffra om ett årligt givande som överskred nio miljarder kronor, men just nu kan jag inte verifiera uppgifterna trots lite efterforskande. Det blir ju i genomsnitt en tusenlapp per person och år, och det är ju på ett sätt inte dåligt. Men jag såg också just statistik på att vi år 2016 smällde i oss godis för i genomsnitt 2109 kr per person, och då blir kanske inte givandesiffran lika imponerande. Och om man lägger till 57 liter sockrad läsk per person och år (också statistik från 2016) och de alltför goda chipsen…..

Nåja, det är i alla fall bra att svenskarna ger ganska generöst till hjälpverksamhet och har en förmåga att öppna hjärtat och engagera sig för andra, när det gäller.

Låt oss återvända till mitt tilltänkta ämne – vad är centrum i livet?

I min barndom i Indien på 1950-talet fick jag reda på ett intressant pojkstreck av ett par andra missionärssöner (för en gångs skull var jag inte inblandad). På en 78-varvare, en ganska tjock och tung vinylskiva för grammofon, gjorde pojkarna ett nytt hål, bara lite ifrån hålet i centrum. Sen satte de på skivan, och genast kom brottstycken av toner blandat med skrapande och andra oljud. Det var sannerligen ingen harmonisk musik. Jag har många gånger som vuxen tänkt på det här i överförd bemärkelse. Det som skulle vara harmoni och ljuv musik blev alldeles fel när inte rätt sak var i centrum.

Den kristna etiken som tidigare har präglat all fostran och samvaro i vårt land och vår världsdel har präglats mycket av osjälviskheten som ideal. ”Tänk på andra! Avstå från saker och ting till andras fördel! Var inte självisk!”
På sätt och vis finns väl de här idealen kvar, men jag tror att de nästan drunknar i alla de andra budskapen: ”Skäm bort dig själv! Du är värd det! Tänk på din egen utveckling och frihet! Förverkliga dig själv!”

Vår kultur är i högsta grad egocentrisk, självisk med jaget i centrum, och dessutom hedonistisk, dvs extremt njutningsinriktad. Det som är skönt och bra för mig, det måste ju vara rätt – så uppmuntras vi att tänka.
Och samtidigt kommer den andra följden och slutsatsen: Så fort något otrevligt händer är det de andras fel, och vi blir kränkta och irriterade och anmäler saker och ting till media eller någon annan instans. Vi blir extremt inriktade på våra rättigheter och slutar se livet och varje dag som en rad underbara möjligheter. (Det här skrev jag nyligen om i ett annat prosastycke om ”Erkänsla – ett gammalt och viktigt ord”)

Men vi ska inte rusa ut i livet och bara tänka på oss själva! Fortfarande finns det anledning att påminna varann om att ”ta det försiktigt!”, ”tänk dig för!”, ”ta ansvar för dina handlingar!”.
Jesus Kristus är fortfarande vårt föredöme och vår oöverträffade lärare i de här viktiga frågorna. Han sa: ”Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det. För vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men förlorar sin själ? Eller vad kan en människa ge till lösen för sin själ?” (Matteusevangeliets 16:e kapitel v 25-26).
Paulus skriver i Filipperbrevets andra kapitel v4-5: ”Se inte till ert eget bästa utan också till andras. Var så till sinnes som Kristus Jesus var: ”

Det är inte fult eller fel att avstå från något för att andra ska må bra, att i viss mån offra sig för att hjälpa sina barn eller rädda sin familj eller relation.
Under hela mitt liv har jag umgåtts med människor som har haft Jesu anda och kärlek inom sig och som sett på andra människors behov före sina egna. Bland dessa människor har jag också hittat de allra mest levnadsglada och lyckliga och dem som varit mest tillfreds med livet och också med sig själva.

Var finns vårt centrum i vårt liv? Var finns ”livets musik”?