Promenadtakt är väl olika
för olika människor.
Jag har märkt att de flesta
friska människor
går snabbare än jag,
som mest trivs med att
inte vara svettig
när jag kommer fram.

Bäst är när fötterna
flyttar sig framåt
av sig själva
så att tankarna och själen
kan flyga lite hur som helst
och gärna till jollrande lovsång,
tyst inom mig
eller hörbart, där det går för sig.

Men också jag har olika promenadtakt.
På asfalterade gångar
och kullerstenstrottoarer
är det väl fem kilometer i timmen,
med ryggsäck på vandringsleden
kanske fyra.

Och på svampletning i skogen,
lite långsammare men ändå
vägvinnande om det gäller
gula kantareller
– de syns ofta på lite håll.

Men de bruna trattkantarellerna
lockar mig till långsamt tempo
och ständiga små utvikningar
till båda sidorna.

Om jag ser en, så stannar jag helt
och tittar noga runtomkring.
Och då syns ofta tre, fyra till
och fem och kanske tio.
Härligt att plocka
och se de breda,
brandgula fötterna
som lyser i korgen.

Prova gärna promenadtakt
i trattkantarelltempo
nästa gång!