Min cykel är inte
ett snabbt fortskaffningsmedel,
snarare ett ”lagomskaffningsmedel”.

Några år susade jag fram
på en elcykel,
hastigt och bekvämt.

Så började den krångla alltmer.
Jag sålde den billigt på Blocket
till införstådd köpare.

Sen tog jag fram
min vanliga cykel igen,
12-åriga Sjösala ”Rosmarie”
med sju växlar –
med dansant och spänstigt namn
men med sedesam fart
när jag trampar den framåt.

Jag minns lånecykeln
på svenska skolan
i min barndoms Indien.
Mina smala, starka pojkben
gick som trumpinnar.
Det var då, det –
för sextio år sen.

Nu finns ändå njutningen kvar –
långsammare än
de flesta andra cyklisterna
men snabbare än fotgängarna.

Och tempot är egentligen ganska bra,
både för mig själv
och de andra i trafiken.
Nästan ingen behöver bli förskräckt.

Och jag känner solen
och blommornas dofter
och regnet också ibland.

Och jag hinner gott och väl fram –
så småningom –
på min cykel.

/Ingvar Holmberg 190830/