I går eftermiddag och i dag på morgon promenerade jag ner till stan som så många gånger förr.

Det var 15 mars i går, och jag överraskades av att krokusarna på slänten vid Såpkullen längs Gamla Övägen var framme redan. Jag borde ha tagit fram mobilkameran i går, men jag glömde det, så jag tog bilden i morse i stället.

Det som överraskade mig och fick mig att tänka på kameran var när jag i går eftermiddag vid halv sex gick förbi vår konserthall De Geer-hallen vid Strömmen, det som är hemmaarena för Norrköpings symfoniorkester med cirka 85 musiker. Där vid vattnet stod blickstilla en häger – mitt i stan med allt buller. Den hoppades nog mera att snappa upp en fisk än att snappa upp toner från någon symfoni.

Men det var först i dag på morgonen som jag såg hägern på andra sidan vattnet igen och samtidigt fick se resultatet av hur något annat väldigt odjur hade snappat upp en röd personbil ur vattnet och hängt den på tork.

I går när jag gick över Strömsholmen hade änderna samlats för att sova i en jätteskock tillsammans. När jag stannade och tog fram kameran igen, kom de snabbt vaggande fram till mig, vana att få bröd av de förbipasserande. Men bröd hade jag inget. Jag fick försiktigt kliva mellan dem och fortsätta gå, och jag tyckte allt, att de tittade förebrående på mig, även om de inte sa något.

Några steg längre fram såg jag ett moln mörka fåglar mot kvällshimlen, ganska högt, och det kan lika väl ha varit en svärm kajor som några hitflyttade fåglar från sydligare breddgrader.

För några dagar sen såg jag på min vän Stures Facebooksida underbara snö- och skidbilder från spåren nära Själevad och Rutberget i Örnsköldsvikstrakten. Vi lever verkligen i ett fantastiskt land med variationer. Men här i Norrköping våras det med krokus, vilseflugna hägrar och röda personbilar hängande på tork över Strömmen.

Hälsningar från Ingvar Holmberg