Stränginstrument som gitarrer och min (numera drygt 20 år gamla) ukulele eller de fina stråkinstrumenten viola, violin och cello får sin ton och klang av att strängarnas ljud förstärks av ”trälådan”, resonanslådan. Vi har ju hört talas om ”Stradivarius”, italienaren Antonio Stradivari (1644-1737), som gjorde de finaste stråkinstrumenten – cirka 1100 violiner, violor och celli under sin levnad. År 2011 inbringade en äkta Stradivarius omkring 100 miljoner kronor på en auktion.

Jag har sett hur försiktigt professionella musiker hanterar sina dyrbara instrument och bär dem i kraftiga fodral, hårda på utsidan och vadderade inuti.
Tyvärr har jag inte varit lika försiktig med min reskamrat ukulelen (som kostade ungefär en tusenlapp). Den har ramlat i golvet vid flera tillfällen och fått en spricka som händiga vänner till mig har limmat vid två tillfällen. Den duger åt mig och låter tillräckligt bra för det primitiva sätt att spela som är mitt, när jag kompar mina sånger i ett gathörn eller i någon kyrka. Och skulle den gå sönder kan jag till nöds ha råd att köpa en ny. Men så kan man inte behandla ett dyrbart instrument.

Det är fascinerande att ett träinstrument som har 3-400 år på nacken har en resonanslåda som fortfarande får instrumentet att sjunga på ett sånt sätt, att musiker och kännare nästan är beredda att betala vad som helst för att få ha det och använda det. Och för varje år som går blir instrumentet bara kärare och dyrbarare.

Det slog mig alldeles nyss att du och jag har resonanslådor och instrument som har likhet med det dyrast tänkbara stränginstrument med en ovärderlig resonanslåda som vi ska hålla hel och oskadd.

Det är vår själ, vårt inre, vår äkthet och renhet, ja med ett klassiskt kristet ord – vår helgelse.

Varje vecka möter jag äldre och rent av gamla människor, som har rynkor och ”slitage” rent fysiskt men som har en oskadad ”resonanslåda” och vars ögon och ansikten liksom sjunger av underbar musik. Och ibland märker jag att en och annan person jag möter tycks se och känna något liknande när de möter mig. När det händer, kommer en stor förundran över mig och också en rädsla att få en skada på ”resonanslådan” som förstör ”instrumentet” helt eller delvis.

När jag hör om förkunnare och andliga ledare som efter många års ljuvlig ”musik” till omgivningen skadar eller krossar sin klanglåda genom att ge efter för penningbegär, lusta, stolthet eller njutning och missbruk, då ”gråter Guds änglar i himlen”, som Astrid Lindgren uttrycker det, och då känner jag och många andra sorg och förstämning.
Det är för väl att den store Instrumentmakaren till och med kan reparera resonanslådor med sprickor i, med det är ingen anledning att slarva med instrumentet.

Varje dag är en gåva, en nåd och ett nytt tillfälle att vara rädd om resonanslådan.
Må musiken ur våra liv strömma till Guds och människors glädje!