Vilken lycka och njutning det finns i enkla, vardagsnära saker!

Att sitta i skogen i en sluttning i vackert väder och framför sig se en avbärgad åker och blå himmel mellan trädstammarna.
Att njuta av tystnaden och frisk klar luft.
Att vid fötterna ha en korg med lite fina, gula kantareller och trattkantareller – ingen stor skörd men alldeles lagom till kvällsmaten för oss två i hushållet.
Att ha kaffe i termosmuggen och en bulle att mumsa på.

Att den gamla chokladbruna bilen gick att köra med utan problem i dag också och hit till mitt ”vanliga” ställe att ströva omkring på några kilometer från mitt hem.

Att jag fortfarande kan gå omkring i skogen med mina 74-åriga ben, fast jag blir fort trött i uppförsbackarna.

Att jag inte behöver plocka svamp eller bär för att överleva, utan att jag har det som bonus i tillvaron, där pensionen räcker till livets nödtorft och ibland till lite mer än så.

Att jag är någorlunda frisk i kroppen och klar i huvudet (så långt jag begriper…).
Att jag har harmoni i min själ och livsglädje.
Och att jag har förstånd att vara tacksam för allt detta.

Evert Taube kallade sin sång ”Så länge skutan kan gå” för en psalm.
Jag ändrar hans begynnelsetext lite:
”Så länge bilen kan gå, så länge hjärtat kan slå,
så länge skogen är öppen och himlen är blå….”

Tack, min Gud, för livet och de stora, små sakerna jag har!