Under två veckor ( med två tvådagarspauser tillsammans med min fru och familj) är jag ensam på personlig retreat i ett hus vid en havsvik i Östergötland. Varje år försöker jag hitta några dagar för detta och i år blir det ganska många dagar. Här kommer lite tankar om och från retreaten:

torsdag 8 november
Också i morse i dagsljus låg dimman tät, och jag såg vattnet men inget mer än så.
Jag åt min frukost på den tjusiga, inglasade och välmöblerade verandan med utsikt över tallarna häromkring och över vattnet. Så lyfte dimman och jag såg de trädbeklädda öarna ute i vattnet. En vacker vit svan simmade nära land här i viken nedanför huset. Hon hade sällskap av två lika stora fåglar men med spräcklig fjäderdräkt. Det var väl hennes nästan vuxna ungar. Två stycken kvar som klarat sig – av hur många? Knölsvanen lägger 4-10 ägg har jag läst. Djuren får mer än oss människor stå ut med att förlora någon eller flera av ”ungarna”. Vi människor har ju krångligare hjärnor och psyke än svanar och drabbas förstås hårdare av förlusten av ett barn.
Ändå är det nog viktigt att fortsätta leva och vårda det vi har kvar och uppskatta det.

Det är tyst här och en känsla av att vara vid världens ände. Den idylliska viken några meter bort har förbindelse med världshaven. En roddbåt ligger förtöjd vid bryggan, och jag har fått instruktioner från min värd om var nyckeln och årorna finns att hämta. Det enda ljud jag har hört utom dem jag skapar själv är en och annan stor fluga som har hamnat innanför fönstren och ännu inte tystnat inför vintern.
Här är det rymd och frihet och svindlande perspektiv i allt. Det bekväma, vackra huset med vackra och robusta möbler och prydnader och ljuspunkter, utsikten åt olika håll och omgivningarna, allt leder till tacksamhet och lovsång.

Den första retreaten jag var med om för många år sen nu var ett par dagar vid Vättern på en vacker plats och tillsammans med andra pastorer och med retreatledare och några fasta tider och inslag under dagarna. Den gången var retreatens tysta timmar för mig själv oerhört skapande och produktiva med tankar och texter som tycktes komma till mig med så stor lätthet.

Sen dess finns en fara inför varje retreat att det hos mig finns ett felaktigt nyttoperspektiv – att det varje gång ska flöda kreativa tankar som leder till dikter och texter att dela med mig till andra.
Men ”nyttoperspektivet” är ju inget syfte för retreaten, möjligtvis en positiv bieffekt. Det är ju att komma bort från nyttoperspektivet som är det viktiga. En del afrikaner lär sitta stilla och invänta sin själ. Retreaten är reträtten från hjulspåren, de fasta rutinerna, planerna och verksamheten.
Också en pensionär med gott om tid och fritid kan hamna i ett hektiskt veckoschema med tider att passa.

Retreaten är för mig att vända tillbaka till Guds närvaro och gemenskap och finna att han inte är sur på mig för att jag har försummat honom och handlat fel ibland, även om det inte har varit med flit.
Det verkar som om Gud alltid välkomnar mig med öppna armar och med ömhet och glädje. Nuet verkar vara det viktigaste för Gud, inte sårade förebråelser om vad som har varit fel. Jag påminns ofta om vad M i Vetlanda för många år sen sa apropå sin hund hon hade hemma.
”När jag än kommer hem välkomnar hunden mig överväldigande och med glädje, även när jag kanske har försummat den och kommer senare än jag skulle.”
Vi människor förgiftar ofta nuet för oss själva och varandra med våra sårade känslor bakåt eller framåt.
Nu vill jag vara här – med mig själv och med Gud. Gud äger all tid, bakåt och framåt. Nuet tillhör mig, och det räcker för tillfället.

Nu döljer dimman sikten igen över vattnet och förbindelsen med världshaven. Bergknallarna omkring mig med urberg och enar och ljung och blåbärsris talar fortfarande om det myllrande livet utanför huset. Någonstans på vattnet härutanför simmar svanmamman med sina två ”tonåringar”.
Här inne i ett bekvämt hus är jag. Och Guds kärlek, nåd och glädje omsluter mig – utan förbehåll.

… eftermiddag strax efter fyra…
När jag nyss satt på verandan med en kaffekopp i handen och kurade skymning och tittade ut över den lilla viken nedanför huset, såg jag svanmamman igen med de två ”tonåringarna” stilla simma rakt över viken igen. Och nu var pappan med också. Svanarna lär ju hålla ihop hela livet med samma partner. Ett föredöme för oss människor, även om det inte alltid är möjligt…..

fredag 9 november

En ny dag utan ”måsten”.
Steg upp först vid halv nio, eftersom jag hade svårt att somna i natt – utan särskild orsak, det bara var så med tankar som snurrade. Bland annat arrangerade jag i huvudet några sånger som är tänkbara att sjunga och spela tillsammans med violinisten och sångaren Håkan om en dryg vecka i vår kyrka.

Också i dag är den stilla havsviken här utanför insvept i moln och dimma, fast sikten är bättre än i går morse. Känslan av att vara ensam i hela världen för att jag vill det just nu, den förstärks.

Efter frukosten sitter jag i den bekväma rottingsoffan i uterummet med utsikten mot vattnet och sjunger lite till mitt röda dragspel. Musiken flödar inte precis, eftersom jag är betydligt mindre flyhänt på dragspel än på piano, och efter ett par lovsånger ställer jag ifrån mig dragspelet för att skona mina öron – och Guds också, även om jag tror att han hör hjärtats och själens intentioner högre än de fysiska ljuden eller oljuden från oss.

Efter mina ordinarie kapitel i bibelläsningen, läser jag högt för mig själv och för tallarna och havsviken de fyra kapitlen i Paulus brev till kolosserna. Där beskrivs grundläggande fakta tillsammans med svindlande höjder och djup i den kristna tron och det kristna livet. Underbart att läsa och att lyssna på!