För ett par dagar sen blev jag ombedd att i en kommande samling för ledare av smågrupper i vår kyrka hålla ett inledande tal med lite bibelord och inspiration. Jag tackade med glädje ja till förtroendet och har börjat fundera på vad jag ska säga.

I vår kyrka och församling finns det en hel rad olika grupper med lite skiftande innehåll som sorteras in under smågrupperna: en handarbetsgrupp som skickar sina alster till behövande i andra länder, en finsk och en eritreansk församlingsgrupp med egna samlingar förutom att de deltar i församlingens gudstjänster och verksamhet. Det finns också praktiska servicegrupper som sköter städning av kyrkan och kyrkkaffe och mötesvärdskap under gudstjänster.

Men de flesta smågrupperna är vad vi skulle kunna kalla bönegrupper som träffas till sång och bön och bibelläsning och lite fika och är hemma hos varann en eller flera gånger i månaden.

Jag smakar på ordet ”stugmöte” och tycker om det. Över hela världen i kyrkor och församlingar i olika samfund har de kristna träffats i hemmen och haft gudstjänst och gemenskap. Under sjuttio år av kommunistiskt styre i Sovjetunionen hade många kyrkor som inte fick ha kyrkobyggnader sina huvudsakliga mötesplatser i hemmen eller i vissa fall i skogen när riktigt många skulle samlas. Under mina besök i olika delar av Sovjetunionen alldeles i slutet av 1970-talet och på 1980-talet var jag med på många sådana samlingar, ibland med 50 personer eller mer i en vanlig lägenhet. Annars handlar väl stugmöte mer om upp till 10-15 personer som har en mer informell samling.

I södra Indien där jag hade min uppväxt och också arbetade som förkunnare ett par år var jag ofta med på den typen av stugmöten.

Ganska många stora och starkt växande kyrkor har smågrupperna som det allra viktigaste i församlingsuppbyggnaden, där veckans två viktigaste samlingar är ”cellgruppen” / bönegruppen i hemmen och den stora söndagsgudstjänsten i kyrkan. Detta är de två ”vingarna” som bär församlingen uppåt och framåt. Och i dessa församlingar förväntas och uppmanas alla medlemmar att varje vecka besöka både hemgruppen och kyrkans söndagsgudstjänst. En förebild för många pastorer och församlingar är den ofattbart stora megakyrka som den sydkoreanske pastorn Yonggi Cho byggde upp från grunden på den här principen. Antalet församlingsmedlemmar i Seoul har varit 800 000 eller mer, men trots detta otroliga antal människor har kontakten med och stödet till alla tydligen kunnat fungera genom smågruppsorganisationen.

Jag tror i och för sig inte att såna nästan militäriskt organiserade och styrda församlingar är någon bra modell för demokratiska och individualistiska Sverige där vi är vana att bestämma själva över våra liv och slår bakut eller drar oss undan om någon försöker styra våra liv, hur välment det än kan vara. Men jag tror på vikten av att vara med i både den stora gudstjänsten och i den informella gruppen i hemmet. Kanske finns det inget land i världen med, procentuellt sett,  så många ensamma människor som Sverige. 2014 kom en samlad statistik över hushållen i Sverige som visade att omkring fyra av tio (37,7%) hushåll var ensamstående utan barn. Till en del är ensamboende och eget hushåll ett medvetet val och ett uttryck för välstånd och oberoende, men i siffrorna ryms alldeles säkert mycket ofrivillig ensamhet och längtan efter gemenskap.

Under en dyster tid av Sveriges andliga historia med den lutherska statskyrkan fanns det en rädsla för de fria andliga samlingarna utan att en präst var närvarande. Så fick vi det s.k. ”Konventikelplakatet” 1726, som förbjöd stugmöten med kristet innehåll om inte en präst var närvarande. Det gick naturligtvis inte i längden att hindra människors längtan efter andligt liv och förnyelse, och bl.a. metodismen och baptismen bröt fram också i vårt land. Det första baptistiska dopet skedde 1848. Tio år senare 1858 avskaffades konventikelplakatet.

Psykiskt och andligt välbefinnande har vi goda chanser att hitta i de kristna smågrupperna i hemmen, i stugmötena. Välkommen med, du också!