Om precis en vecka börjar jag ett för mig ovanligt äventyr – att vandra genom Östergötland fram till Tranås under sju dagar. Visserligen kommer jag inte att tälta utan övernatta på säng eller madrass i olika församlingshem, kyrkor eller hos snälla människor, men allt det jag ska ha, ska jag bära med mig i min nyinköpta ryggsäck eller hängande på mig. Dessutom ska jag bära ett tre meter högt och nio kilo tungt kors med mig. Det är ett hjul längst ner att rulla korset på, och dessutom kommer jag under fyra av dagarna förmodligen inte ensam bära korset, för de dagarna har jag sällskap av andra.

Och jag vill klart tala om att jag inte är tvingad eller ens ombedd att göra detta, utan jag har högst frivilligt anmält mig att delta i kyrkornas korsvandringsstafett från Haparanda i norr till Ystad och Smygehuk i söder. Etapperna är upplagda så att sträckorna är upp till 25 km men inte mer.

Min längsta sträcka blir 21 km, och jag är övertygad om att det kommer att bli jobbigt mer än en gång, men det är bagaget och ryggsäcken som just nu är det jag tänker mest på. Min pappa Agne, som var missionär i Kina och Indien större delen av sitt vuxna liv, var en mästare i att packa en väska och också klara sig med mycket lite bagage. Men jag kan fara iväg med bilen på en weekendresa med ett osannolikt antal större och mindre kollin.

Nu ska jag klara mig i sju dagar med min norska ryggsäck som enligt uppgift ska rymma 42 liter. Vad behöver man och vad behöver man inte, fast man tycker man behöver så mycket?

Jag får göra listor och provpacka och pröva mig fram. Det är alldeles säkert nyttigt att under en veckas tid vara tvungen att klara sig med det allra nödvändigaste, när man för det mesta har överflödet och den yttersta bekvämligheten omkring sig. Ja, inte om jag jämför mig med en välbeställd Medelsvensson, men om jag jämför mig med majoriteten av mina medmänniskor på jorden, då lever jag i yttersta överflöd.

Vi använder ofta orden ”ryggsäck” och ”bagage” för att beteckna det som tynger oss och bekymrar i vårt liv. För många är det tidigare misslyckande och sorger som förmörkar nuet eller kanske alla krav och förväntningar och orimliga åtaganden som liksom aldrig får plats i vårt liv eller den tid vi disponerar. Och andra kan i stället känna en monotoni och stor meningslöshet där alltför lite fyller livet…

Det finns i den kristna kyrkan en fin tradition med pilgrimsvandringar. I Vadstena finns ett Pilgrimscenter som organiserar pilgrimsvandringar och hjälper människor som vill smaka på några dagars pilgrimsliv. De har publicerat något som brukar kallas pilgrimens ”nyckelord”. Eftersom de orden är sju till antalet, och jag är på vandring med korset i sju dar, så har jag bestämt mig för att göra min vandring till en pilgrimsvandring. På den kommer jag själv och de som går med mig för varje dag gå och fundera på ett av nyckelorden och kanske i samtal med andra bearbeta och formulera vad det ordet kan betyda för oss i dag. De sju orden är: Frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

Kanske vi alla behöver ta till oss dessa sju nyckelord och förverkliga dem i vårt liv i Jesu efterföljd. Bättre bagage och ryggsäck kan en människa nog inte ha.