Kanske poesin är den första formen av blogg, om man undantar de tidigaste människornas grottmålningar och inristningar på sten. Bloggen är ju ofta reflektioner födda av det man ser omkring sig precis som poesin är det.

Det finns en film som lite lugnt och vardagligt berättar om det här: I filmen ”Paterson” spelar Adam Driver en busschaufför som alltid har en skrivbok och en blyertspenna med sig och skriver små dikter om det han ser i vardagen. Hans fru drömmer om att bli countrysångerska. Hon uppmuntrar honom i hans poesi och ber honom ordna kopior av sina dikter.

Många av de bevarade dikterna från hundratals eller tusentals år tillbaka är förmodligen ”blogginlägg” i viss mening.

Japansk kortdiktning med ”Tanka” och ”Haiku” på fem respektive tre korta rader ger ofta en ögonblicksbild ur naturen och årstiderna och samtidigt en skymt av en människas inre tankar eller känslor.

Jag har läst poesi och också skrivit dikter ända sen jag var barn. Brottstycken av dikter jag läste och lärde mig för 50, 60 år sen finns fortfarande kvar i minnet.
Jag citerar ett par strofer av Pär Lagerkvist som knyter an till hösten i naturen och livet:
”Livet tar sitt barn till sig, öppnar slitna grinden.
Ljungen står vid utnött stig, svalor flyr i vinden.…
Gammal gård – i köket stång för de hårda bröden.
Nöd och längtan, fågelsång – ända in i döden.”

Eller vad sägs om en dikt av Hjalmar Gullberg (Människors möte)?
”Om i ödslig skog ångest dig betog, kunde ett flyktigt möte vara befrielse nog.
Giva om vägen besked, därpå skiljas ifred: sådant var främlingars möte enligt uråldrig sed.
Byta ett ord eller två gjorde det lätt att gå. Alla människors möte borde vara så.”

I vår tid är vi vana vid TV-bilder, videos och filmklipp som på kort tid förmedlar massor av intryck.
Ibland kan en diktrad göra samma sak – sätta fantasin i rörelse och skapa bilder och känslor inom oss.

Det finns mycket att skriva och säga om det här ämnet och jag återkommer nog. Här kommer (hoppas du ursäktar) några diktrader från mina dikter från en lång rad av år och som kan vara något av ”blogginlägg” från olika platser där jag har bott och varit och från olika år och årstider.
Jag börjar med en höstbild från den här tiden på året i ett ”haiku”-försök med den treradiga dikten med 3, 5 och 3 stavelser:

Höst:
”Till blodröd klängväxt
har ”murgrönan” förvandlats.
Hösten har kommit.” (1996)

Vinter:
”Yrvädersdagen
njuter jag bäst från fönstret.
Börjar bli gammal.» (haiku 1996)

«Snödrev i Skåne –
vintervindens version av
återanvändning.” (haiku 1996)

Vår:
”Med upplyft ansikte
mot den klarblå himlen
dricker jag
ur vattenflaskan
denna sommarvarma vårmorgon.

Fåglarna jublar med olika läten.
Golfbanan blir till ett andaktsrum,
och tacksamheten stiger inom mig.

Det luktar hav tycker jag.
Bråviken skymtar därborta,
i dag som ”Blåviken”.” (2018)

Försommar:
”Också i Vetlanda och andra städer
njöt jag av oxlarna här och där.
Men i år och här i Norrköping
är det som om oxlarna har tagit över stan,
oxelkongress överallt.

Vi har alltid haft stadsdelen Oxelbergen,
men just nu får vi nog säga
att vi bor i Oxelstaden.

Visst njuter jag av syrenerna också.
Deras färg och doft
kommer ifatt mig på cykeln.

Och kastanjernas vita ljusstakar
lyser i den sena skymningen,
varje träd en levande katedral.

Men just nu är det oxlarnas tid
och oxlarnas stad.” (2017)

Sensommar:
”I år i augusti
var ljungen mer lysande,
kraftig och klar
än jag nånsin kan minnas,
både på västkustön
och hemma i Östergötland.

Mina ögon frossade
utan att bli mätta.
Jag satt i ljungen,
låg i den.

Den viskade till mig
om tacksamhet –
över sommaren som var
och fortfarande är,
över livet som varit
och fortfarande är.

Viskar ljungen vemod till dig?
Till mig viskar den tacksamhet.” (2017)