Nyss fick jag ett oväntat möte med och oväntad hjälp på ett för mig lärorikt sätt.

Jag stod på mitt favoritställe mitt i stan med min ukulele och sjöng min vanliga blandning av det jag kallar ”Jesussånger”. Så dök NN upp vid min sida tillsammans med en väninna, båda lite ”runda under fötterna” och började hjälpa mig att sjunga för full hals och med yviga gester och kroppsspråk. Plötsligt var det stort intresse från de förbipasserandes sida, de stannade upp och log och skrattade och lyssnade och tittade. Jag tog ett par välkända sånger till som jag visste att de båda kvinnorna kunde och de var med på noterna. Sen hade jag hållit på min halvtimme och stoppade ner ukulelen i det lilla svarta fodralet med ”Rockbag” i stora vita bokstäver och pratade lite med NN. Vi hade träffats några gånger förut och hon kände ”Ingvar Holmberg” väl.

Här är brottstycken ur samtalet:

”Du har ju haft mycket kontakt med kyrkan förut.”
”Ja, men jag har ju ständig kontakt med Honom” (pekar uppåt)”inte behöver man murar och byggnader för att vara med Gud. Och Lena här (påhittat namn) – jag tog med henne till förbön framme i Missionskyrkan en gång, fråga henne själv!”
”Ja, dom bad för mig, och det kändes. Jag glömmer det aldrig.”
”Du ser! Hon är nära” (Halvhögt till mig och med belåten min)
”Här håller jag på och är verksam.” (slår ut med handen mot den lilla parken mitt i stan)
”Det är som ditt missionsfält, alltså?”
”Ja.” (ser belåten ut)

Så tar jag farväl av mina oväntade medhjälpare i sångstunden och cyklar åt mitt håll.
”Hej då, Ingvar Holmberg!”

Jag är varm om hjärtat och samtidigt lite skamsen. Hur mycket har jag räknat med NN som en levande kristen och en resurs i Guds rike? ”Räknat ut” har det väl snarare varit. Men hon har – mitt i egna alkoholproblem och närmast ”lodisstatus” – sin roll som vittnande kristen bland de tilltufsade på stan. Hon har sina vänner och bekanta som ”är nära nu” och som ska börja tro på Jesus Kristus.

Vi andra som är aktiva inom väggarna i de olika kyrkorna räknar väl inte NN som en av oss, men den store Herden räknar henne säkert som ett av sina dyrbara får och ser nog med glädje hennes arbete med att sprida evangeliet ute på stan.

Jag tror det är viktigt och riktigt att leva ett ordnat och fungerande liv och göra en insats innanför kyrkans väggar och i samhället. Samtidigt börjar jag undra om inte jag själv och många andra överskattar präktigheten och det normala. Vad hjälper det om vi inte också har nöd för att människor omkring oss ska höra om Jesus och finna honom? Våra egna brister behöver inte hindra oss från att berätta om Jesus och evangeliet. Om vi läser om kvinnan i staden Sykar och hennes oväntade berättelse om sitt samtal med Jesus, så ser vi att mycket kan ske genom bristfälliga och tilltufsade människor (Johannes evangelium kapitel 4).