I samband med en nätverksträff för pastorer här i Östergötland med gemensam lunchbön och en förträfflig jullunch samtalade jag med ett par pastorskolleger om musiklyssnandet vi ägnar oss åt. Jag är ju 70+ och egentligen pensionerad för rätt länge sen, och de är fortfarande ”mitt i livet” och normala, moderna människor.
Normala, moderna människor har väl musik i öronen ganska mycket under en vanlig dag. ”Utan musik kan man väl inte leva”. Uttryck som ”örongodis” eller ”mat för själen” uttrycker också den relation som många människor har till musiken. Litet tråkigt är det att så många jag ser på bussen eller tåget eller på stan så tydligt med sina små – eller ofta stora – hörlurar visar att de är i sin egen bubbla och egentligen inte speciellt intresserade av de där små fraserna och kommentarerna mellan mötande människor, som är en så viktig del av tillvaron. Tycker i alla fall jag…

I går vid lunchen hörde jag också någon berätta, apropå musiklyssnande, att fler och fler söker sig till instrumental musik (utan ord) i sitt lyssnande.

Jag har inget att invända mot flitigt lyssnande på musik egentligen, bara det inte isolerar oss alltför mycket från personlig samvaro.

Men viktigare och mer ursprungligt än att lyssna på musik är väl att själv sjunga, skapa musik och rytm och trumma och röra sin kropp? Och att ensam eller tillsammans med andra uttrycka glädje över livet, tacksamhet till vår Gud och Skapare? Då är lyssnandet inte en privatsak jag ägnar mig åt utan att utåt röra en min! Lyssnandet är i ett samspel med någon eller många.

Jag är ganska musikalisk, tycker många som möter mig och känner mig. Men min musikalitet uttrycks väldigt lite i privat lyssnande och mest i ”görande”, i eget musicerande där orden, sjungandet är viktigare än tonerna, melodierna och klangerna. Jag är en ordmänniska som vill artikulera och få saker formulerade till andra och till mig själv. På så sätt är jag nog inte en normal, modern människa, men jag känner mig mycket besläktad med David och Asaf, Heman och Jedutun i bibelns persongalleri.

Så tror jag också att en människa behöver vara vän med tystnaden och ibland söka upp tystnaden. Där kan vi höra vårt hjärtas tankar – och ibland också Guds tankar. Kanske det i det lyssnandet växer en insikt om att Gud väntar på att vi ska höra av oss – med tillbedjan, förundran och hjärtats sång och musik till den viktigaste Lyssnaren.

”Låt Kristi ord rikligt bo hos er med all sin vishet. Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung till Gud med tacksamhet i era hjärtan.” (Kolosserbrevet 3:16)
Läs gärna mina dikter kring det här temat också!