Ända sen jag var mycket ung på 1950- och 1960-talen har jag varit intresserad av ord och deras betydelse. Eftersom jag var en riktig bokslukare som barn fick jag snabbt ett stort ordförråd, och dessutom blev jag genom min uppväxt i Indien också van att förstå och uttrycka mig på engelska, även om internatskolan jag gick på var svensk, ja, mycket svensk.

Redan som mycket ung började jag skriva dikter och så småningom också sånger. Att hitta och använda rätt ord och beskrivningar har varit ganska lätt för mig.

Ordbehandling – det har förstås nästan blivit som ett eget begrepp, en del av datorernas värld i och med att fler och fler fick egna datorer på 1980- och 1990-talen. Nu har vi självklart i vår dator eller surfplatta eller moderna telefon så kallade ordbehandlingsprogram med automatisk avstavning och stavningskontroll.

Alldeles nyligen löstes det låsta läget på Svenska Akademin på så sätt att man lyckades tillsätta två nya medlemmar, så att man i fortsättningen kan fungera. En av dessa två är en hög jurist och alltså inte författare. När man förklarade och motiverade valet talades det om att också i juridiken är ord och ordens valör något mycket viktigt, och därför låg det nära till hands för en jurist att finnas som en del av den grupp som förutom att dela ut Nobelpriset i litteratur också ger ut Svenska Akademins Ordlista och Ordbok, det som till stor del bildar en norm för vad som är språkligt rätt på svenska.

Själv tror jag, fast jag sen många år mest skriver på datorn eller surfplattan, att det också är viktigt att kunna skriva för hand och ha en handstil. Ibland är det en njutning att skriva med penna på papper eller i en skrivbok.

Det är bra att kunna använda orden både när vi talar och när vi skriver. Ett torftigt eller svordomsfyllt språk från kända personer i TV eller radio gör ett beklämmande intryck. Och samtidigt är det nog viktigt att vi som har ganska lätt för ordbehandling inte blir självgoda snobbar utan alltid försöker förstå vad människor menar och också försöka tyda allt till det bästa.  Alla har vi sagt saker som var ogenomtänkta och blev klumpiga eller plumpa, fast vi inte menade det. Vill vi bli behandlade med barmhärtighet, så ska vi också möta andra och deras uttalande med barmhärtighet.

Så finns det, enligt min mening, en stor skillnad i det skrivna och det talade. När man talar eller berättar eller predikar tror jag personligen att man inte ska läsa innantill alltför mycket. En del präster och pastorer begränsar sig till att ”läsa sin predikan”. Det tycker jag är synd, för visserligen kanske det innehållsmässiga blir mer korrekt, men kontakten med åhörarna och hela engagemanget blir lidande. De flesta av oss behöver säkert anteckningar och stolpar när vi talar inför andra, men talare som nästan helt är oberoende av sina anteckningar men ändå följer ”sitt manus”, de gör stort intryck på mig.

Nu vill jag vända på alltsammans. Ordbehandling betyder ju oftast att vi behandlar orden. Men det finns ett annat Ord, Guds Ord, bibelordet. För mig som predikant och förkunnare eller som engagerad lekman är det bra att kunna lite ordbehandling, men ännu viktigare är det att jag behandlas av Ordet. Läs nedan min dikt från 1995 som tar upp det perspektivet!

Ordbehandling
Sitta vid datorn
arbeta med ord
forma tankar
meningar
koncept
att förmedla till andra.

En grundförutsättning:
att Ordet har behandlat mig,
trängt in i mitt liv,
format min tanke,
min mening,
mitt koncept.

Om Ordet är äkta,
omanipulerat,
kan min ordbehandling
beröra och röra,
betyda något,
kanske förändra.

Omvänd ordbehandling
– det enda raka.