En stor bonus i mitt liv som pensionerad och fortfarande delvis verksam pingstpastor är alla de fantastiska människor jag mött och fortfarande möter på olika håll!

Nyligen var jag på en mindre ort här i mellersta Sverige. Jag skulle ha kafémöte på eftermiddagen i en kyrka och var bjuden på god middag hos det pensionerade par i min egen ålder som också i sin församling hade föreslagit att jag skulle inbjudas att medverka.

Vi hade inte träffats på rätt många år och hade trevligt vid matbordet med att informera varann om våra familjer och barn och barnbarn. Detta är ju fort gjort från min sida – att redovisa för 1 fru, 1 dotter och 1 dotterson. De hade ju betydligt mer att berätta om sina tre, fyra biologiska barn och två fosterbarn på olika ställen och de över tjugo barnbarnen.

Allt gott på bordet utom den skivade nötsteken var från den egna trädgården, och mannen B sade nöjt: ” Hade vi ätit kanin eller kyckling i dag så hade allt varit egenproducerat. Bonden i mig kommer fram mer och mer på äldre dar.” (Annars har B arbetat inom byggbranschen hela livet).

Så berättade de om församlingens arbete bland flyktingar och asylsökande från muslimska länder och som hade fått ett andligt hem i deras kyrka och som hade döpts och blivit medlemmar. Rätt många av dem är unga män från Afghanistan. Och mina vänner B och K hade tagit dem till sitt hjärta och till sitt hem.

Jag riktigt studsade till när vi under samtalets gång pratade om jul och hur alla barnen och barnbarnen närmast propsade på att få komma hem och fira jul hos dem. Och dessa släktkära och familjekära ursvenska och inte särskilt välutbildade pensionärer säger: ”Egentligen kunde ju våra barn fira jul hemma med sina familjer. Då kunde vi bjuda hem de här unga pojkarna och låta dem uppleva en svensk jul. Men det vill inte våra barn höra talas om.”

Jag förstår tydligt att det inte hos B och K brister i kärlek till deras egen familj, som de tycks ha en god och nära relation med. Men hos dem finns öppna hjärtan och ett öppet hem med generös gästfrihet för den egna familjen och släkten och för den pensionerade pastorn de känner sen förut men också för de nyanlända flyktingarna från andra kulturer.

Nu på morgonen satt jag som vanligt efter lite bibelläsning och tack till Gud för livet jag fått och dagen som är. Och som vanligt bad jag för och tänkte på några av dem jag har lite extra i tankarna just nu.
Med värme tänkte jag på B och K och slog en signal för att tacka för senast och växla några ord.
K svarade, glad över påringningen. När jag uttryckte min tacksamhet och glädje för dagen tillsammans blev hon glad för det men var noga med att visa att de å sin sida var ännu gladare och tacksammare för mitt besök hos dem.

Vilket privilegium att få kalla såna här människor sina vänner! Och de finns lite överallt, dessa med öppna hjärtan och öppna hem.