Den här veckan har jag deltagit två dagar i ett par nätverk för pastorer i Pingströrelsen – en heldag med ”Pingstpastor Senior” i Värnamos stora Pingstkyrka och konferenscenter Arken och en halvdag med det lokala pingstpastorsnätverket för Östergötland och bekvämt nog denna gång i Norrköping.
Just den här gången blev det ganska olika innehåll i de två olika samlingarna. Här i ”Östgötagrenen” var det terminsavslutning med bufféfrukost på restaurang, lek och spel på en sportanläggning och hamburgerlunch. Och jag och ytterligare en pensionär umgicks glatt med majoriteten av unga män och kvinnor som är mitt i livet med att hålla många bollar i luften – arbete, familj, egna och barnens aktiviteter, stress och fritid etc.
Dagen innan i Värnamo var det en hel dag tillsammans med huvudsakligen jämnåriga, pensionerade pastorskollegor med respektive, även om 92-årige, pigge Bernt får sägas vara betydligt äldre än flertalet. Också här var det glam och glatt prat vid två fikastunder och en lunchmåltid, men detta var ramen omkring två rejäla samlingar med sång, bön, bibelförkunnelse, samtal och delgivning. Båda dagarna var givande och uppiggande och på sitt sätt andligt stärkande, även om heldagen med mina jämnåriga gav mer av substans, naturligt nog.
Men det som gjorde sånt intryck på mig bägge dagarna var de starka band och den omedelbara förståelse som fanns mellan oss sinsemellan så olika personer och i olika åldrar.
Vid den långa och stora och innehållsrika frukostsittningen satt jag mittemot en 29-årig ungdomspastor som just går in i ny tjänst och flyttar till ny plats. Vi berättade lite för varann om bakgrund och erfarenheter och fann att båda var missionärsbarn om än från olika länder och kontinenter. Jag såg en hel del av mig själv i denne så mycket yngre man.
Vilken rikedom att vara en del av ett nätverk, i synnerhet ett nätverk som bygger på mer än gemensamt eller likartat yrke och arbetssituation! I trådarna som knyter oss samman finns också en gemensam känsla och övertygelse att vara kallad till ett uppdrag, till att tjäna Gud och våra medmänniskor.

Och båda dagarna tänkte jag flera gånger: Det här är min familj! Det är mina systrar och bröder. Vi tänker olika i många frågor och har olika personligheter – utåtriktade och lite framfusiga eller närmast blyga och tillbakadragna – men vi är alla förenade av att vara av samma familj. Vi kristna sa oftare förr ”broder” och ”syster” till varandra men vi säger det än i dag ibland och känner det ofta, ofta.
Man väljer sina vänner men inte sin familj. Man kan reta sig på medlemmar i sin familj men man är ändå förbunden med dem. De är vårt nätverk på ett nästan outplånligt sätt.

I de flesta länder och kulturer är man än i dag mer intimt förbunden med och beroende av sin familj. Vi i det moderna Sverige löper mera en risk att försumma eller glömma familjens nätverk. Vi har ibland en känsla och tro att vi klarar oss ändå och hellre vill välja vårt eget nätverk.
Nätverk och familj behöver vi alla. Och det behövs något mer nära än ”följare” och ”vänner på Facebook”, även om dessa naturligtvis kan vara nära familj och verkliga vänner.

Mina fyra syskon och jag säger oftare och oftare till varann att våra band med varann och med varandras familjer blir allt viktigare för varje år som går.

Hoppas du har ett nätverk, en familj! Hoppas du vårdar dessa nätverk! Kanske det går att reparera och förstärka band som har varit sönder eller svaga. Kanske går det att knyta nya band.
”No man is an island” – ”Ingen människa är en ö”.