De flesta av mina läsare har nog sett den klassiska och lite deprimerande bilden av ”livets trappa” med olika trappsteg upp till livets höjdpunkt vid 50 och sen trappstegen nedåt mot ålderns höst. Förr gav man den 50-årige mannen en käpp med silverkrycka på hans födelsedag.

Numera är vi ”tjejer” och ”killar” upp i 70- och 80-årsåldern. Och vad gäller klädseln och frisyren så såg 20- och 25-åringar för femtio år sen betydligt allvarligare och nästan äldre ut än femtioåringar i dag.

För några dagar sen såg jag i tidningen en artikel om att ”70 är det nya 50”. Artikeln illustrerades av en bild på en smärt och smidig 70-årig ”tjej” som stod på ett ben och sträckte det andra rakt upp i luften på ett sätt som jag över huvud taget aldrig har kunnat, fast jag var mycket aktiv idrottare i min barndom och ungdom.

Egentligen är jag skeptisk både till den gamla bilden av livets trappa och de moderna idealen om spänst och aktivitet och ett flängande liv upp i 70- och 80-årsåldern.

En gång hörde jag en beskrivning på den gamla indiska uppfattningen av en mans tre åldrar och perioder i livet: Den första perioden upp till trettio är den lite oansvariga barndomen och ungdomen. Från trettio till sextio är det familjeliv och arbete och engagemang i samhället. Vid sextio tar den avslutande delen vid, då man drar sig tillbaka från världen och det aktiva och går in i det andliga med kontemplation och meditation.

Var och när finns det i vårt materialistiska och njutningsinriktade tänkande med sökande efter häftiga upplevelser och ”kickar” utrymme för kontemplationen och det andliga?

De senaste månaderna har jag som ganska pigg och aktiv 72-åring med familj och många vänner och många aktiviteter och engagemang funderat ganska mycket på vad som ska vara mina livsmål i livet just nu. En längtan efter enkelhet och äkthet och otvungen och varm gemenskap med både Gud och människor växer sig allt starkare inom mig.

De senaste dagarna har jag börjat formulera lite tankar om min egen livsväg.

Upp till 20 års ålder var det förstås barndomen och ungdomen med lärande och lek och fysisk och mental tillväxt och viss fostran och socialt tänkande.

Vid 20 blev det klart för mig både vem jag skulle bilda familj med och vad för yrkesinriktning och livsbana som skulle bli min – den som kristen förkunnare och pastor.

Och så gick åren, både i familjelivet och yrkeslivets och fritidens aktiviteter sin omärkliga och ibland långsamma gång i 45-50 år, denna långa tid, som nu i efterhand tycktes försvinna så fort.

Mitt inte särskilt lukrativa yrke gav mig en fördel – att jag kunde fortsätta lite på deltid efter pensionen. Så har jag fortsatt nästan som förut några år efter 65.

Men är det inte nu ”på slutet” som man egentligen borde vara den mogna och behagliga person med rik personlighet och en viss levnadsvisdom, som man hade tänkt bli och vara?

Det är ju inte det vi har sett och gjort som summerar oss till sist utan den vi är.

Jag tror den sista perioden av livet under kanske ganska många år ska kännetecknas av att självmant sakta ner, skala bort onödiga ting, göra färdigt de väsentligaste sakerna, odla och utveckla vänskap och relationer (kanske försöka hela brustna relationer i sitt eget liv och andras).

Den här, avslutande sträckan av livsvägen känns väldigt intressant att tillryggalägga nu. Jag börjar tycka att det är viktigt att själv fullborda och avsluta delar av livet, innan livet avslutas ”innan det är färdigt”. Vi börjar väl nu, även om det inte hade varit fel att börja redan vid 60 efter indiskt tänkande.