Jag vet vem jag ska tacka –
min mor som födde mig och gav mig livet,
min far som var en aning sträng men mycket kärleksfull och som hela livet var en stor förebild för mig vad gäller karaktär, osjälviskt tjänande och förvaltande av sin rika begåvning och kraft,
mina fyra syskon,
goda lärare och skolhemspersonal på internatskolan i Indien, där jag hade en trygg och bra uppväxt också när mina föräldrar var långt borta,
goda kamrater och vänner och släktingar under min barn- och ungdomstid,
min ungdoms stora kärlek, som också blev min fru i (hittills) 53 år och som gav mig och oss en son och en dotter,
min dotter som gav mig mitt enda och helt underbara barnbarn,
livet som gav mig så mycket fördelar och gåvor i en stark och frisk kropp och själ och förmåga att njuta så mycket av den vackra och underbara världen omkring mig –

Jag vet vem jag ska tacka!
Men jag vet också vem jag ska tacka framför allt – och som står bakom allt det jag har att tacka för – nämligen Gud, Bibelns treenige Gud, Fadern Sonen och den helige Ande. Min Frälsare Jesus Kristus är den sammanbindande tråden mellan de olika saker och personer jag har att tacka för det goda livet. Utan en aktiv, kärleksfull Gud som den yttersta Givaren och orsaken till det goda i livet, så blir livet obegripligt. Det blir inte en vacker, omväxlande väv utan bara lösrivna tygbitar utlagda på måfå.

De här tankarna skriver jag mitt i den vackraste försommaren i vårt underbara Sverige. Blommorna i gult, vitt, rött och lila och alla andra färger och grönskan i hundra nyanser kan vi inte tala om bara i hundratal eller tusental utan i hundratusentals och kanske miljoner. Nyss hade jag med min fru några dagars resa längs Vättern med Vadstena, Hästholmen, Ödeshög, Gränna, Huskvarna, Jönköping och så längs sydvästra stranden av Vättern via Bankeryd och Habo till Mullsjö. På vägen hem blev det en avstickare via Eksjö och Mariannelund på Småländska Höglandet. Min kropp har omslutits av Vätterns klara vattenmassor och de inte föraktliga vattenmängderna i Hjortsjön nära Rumskulla och Kvilleken, som mot alla odds och farhågor också i år bär gröna löv på sina grenar. Den eken står kvar där, tusen år gammal och 14.5 meter runt stammen.

Gud håller sin hand över mitt liv, och jag vet vem jag ska tacka!

Men det räcker inte att veta vem man ska tacka, om man sen inte i själva verket tackar.
Tackar vi våra föräldrar, vår livskamrat, våra barn och alla de betydelsefulla människorna i nätverket omkring oss, eller tiger vi bara? Eller – ännu värre – klagar vi bara på det som är fel och bara tiger stilla, när allt är bra?

Jag sjunger mycket och skapar ganska ofta egna sånger. Bland annat älskar jag att sätta melodi till Bibelns gamla texter, inte minst Psaltarens texter som är så där 3000 år gamla. De senaste dagarna har jag rätt många gånger sjungit och trallat på en bibelvisa från Psaltaren 71:23-24: ”Mina läppar skall jubla när jag lovsjunger Dig, ja min själ som du har friköpt. Min tunga skall hela dagen tala om Din rättfärdighet.”

Jag vet vem jag ska tacka! Vet du det? Gör du det? Gör du det!
(Länk till bibelvisan på YouTube:  https://youtu.be/IAjCxuY2bco