 Stora kyrksalen |
Förra veckan var jag efter många års frånvaro med på ”Pingst Pastor” i Filadelfiakyrkan, Stockholm.
Ända sen i december 1968 då jag var ung predikantlärling i Pingstförsamlingen i Gävle, har jag så gott som varje år varit på ”Predikantveckan” i Stockholm Filadelfia i december. Konferensen var då öppen för pastorer, missionärer och ”äldste” (den vanligaste benämningen på församlingens ledning och styrelse).
För mig var det en av årets höjdpunkter med givande bibelstudier och gudstjänster, med engagerande öppna samtal i teologiska och andra frågor och med alla personliga möten med andra förkunnare, missionärer och ledare. (Besöken på olika restauranger under lunchrasten var också mycket uppskattade!).
Sen jag blev pensionär för rätt många år sen nu, har konferensen hållits på hotell och med rätt höga kostnader för den som inte är där som en del av sin anställning.
Den här gången återgick konferensen till Filadelfiakyrkan och blev ekonomiskt möjlig för mig med boende hos min dotter och med låg deltagaravgift som pensionär. Det drog extra mycket för mig, som inte hade sett Filadelfia sen ombyggnaden och nyinvigningen i oktober 2021, att nu få se kyrkan med den geniala ombyggnaden. Det gamla fanns kvar i mycket, men funktionen och användbarheten hade förvandlats för att fungera i dag.
Jag är så tacksam och lycklig för de tre dagarna!! Direkt när jag steg innanför dörren för incheckningen mötte jag vänliga människor, varav några tycktes känna mig väl och berättade om var de mött mig – på bibelskola eller i missionsland.
Och när jag gick halvtrappan ner till kafé och matsal för att få en kopp kaffe, så mötte jag direkt goda vänner och pastorskolleger sen massor av år. Återseendets glädje och gemensamma samtalsämnen saknades inte i sorlet runt borden eller stående på golvet.
Tre av kollegerna / vännerna – Leon Lindberg, Lycksele, Birger Thuresson (Storstockholm), Göran Skoog, Herrljunga |
|
Att komma in i huvudkyrkan där gudstjänster med lovsång, bön och predikningar avlöste varann, var också en stor upplevelse. Lovsångsmusiken var entusiastisk, proffsigt utförd och nästan bedövande högljudd. Jätteskärmen längst fram med sångtexter och bilder förde allt nära.
Att vara en av alla dessa över 600 deltagande pastorer var inspirerande och fantastiskt. De flesta var unga (jämfört med mig), och delvis var sångerna alltför lika varann för min smak, även om det inte var brist på bibelnära och översvallande ord och formuleringar. Men delaktigheten och engagemanget och uppriktigheten i den stora samlingen av människor berörde mig djupt.
Pingströrelsen i Sverige är fortfarande en andlig rörelse att räkna med. Och många församlingar ser många nya komma in i gemenskapen. Församlingskulturerna och pastorsprofilerna och sätten att arbeta är många och varierande.
Och jag åkte hem till Norrköping på tåget i torsdags eftermiddag både andligt och kroppsligt mättad. Och jag är glad över att jag också har en plats i Guds Rike och dess gemenskap. Att fortsätta att leva nära Gud i bön, tacksamhet och tjänst och att göra det man kommer åt att göra – det livet är alltid öppet för var och en.
Hälsningar 14 jan 2025 från Ingvar H