Inför Allhelgonahelgen nu har jag i några dagar funderat mycket på begreppet ”hopp”.

Vi kristna talade och sjöng väldigt mycket om hoppet under många årtionden och århundraden. På något sätt har det talet och den sånger blivit tystare och mer sällan eller har nästan tystnat helt.
Det enkla frikyrkofolket talade och sjöng väldigt mycket om himlen och Jesus återkomst och den saliga framtiden när tårar och sorg och sjukdom och död inte finns längre.

Det är inget överflöd på hopp i dag. Prognoserna för jorden och världen och mänskligheten är dystra och mörka. Många ungdomar är rädda för framtiden och har varken glädje eller hopp, det som borde vara deras självklara rättighet.
När jag på internet nyss sökte positiva och kluriga ordspråk om hopp och att hoppas, så översköljdes jag av cyniska och pessimistiska ordspråk om hopp. Jag fick verkligen gräva djupt efter de positiva. Ett som jag hela mitt liv trott vara ett allmänt känt uttryck, hittade jag inte alls, nämligen ”Det är på hoppet man lever”.
Jag hittade några bra i alla fall, och jag återkommer till ämnet igen.

I går satt jag och önskade att jag skulle kunna skriva några bra rader om hoppet, kanske en sång. Jag har skrivit många sånger, men inte någon som huvudsakligen handlar om hoppet, fast det är ett så viktigt ämne. Utan hopp kan man nästan inte leva, och bristen på hopp är kanske till stor del orsak till många självmord och självmordsförsök.

Utan att påstå att mina rader som faktiskt blev en sång är något klockrent från Gud, så tackar jag ändå Gud för orden och melodin som växte fram.
Här vill jag ge dig raderna, och jag tar med en fiktiv inledning i rap-liknande läsning som sen övergår i sången.
Talat:
Hennes unga ansikte var sorgset, ögonskuggan fanns i hela blicken.
Hon klia’ sig, och ärmen åkte upp en bit. Jag hann få en skymt av skurna ärr på armen.
Hon borde fått va’ lycklig, full av hopp och ljusa drömmar,
fått va’ underbar och älskad utav alla.
Vet inte vad som fått henne till mörka tankars strömmar,
där det känts bäst att i evig glömska falla.

Jag hade stått och sjungit en stund på trottoaren,
ukulelen var i handen och Jesus på repertoaren.
Hon satt en stund på trappan där och lyssnade på sången.
Så gick hon, fast jag velat säga henne gärna den där gången:

Hoppet i vår själ
1 Ljuset i våra ögon från hoppet här i vår själ
att, trots alla hot på vägen, ska allt, faktiskt, sluta väl.
Tro, hopp och kärlek kommer ju att genom allt bestå.
Så: älska och tro och hoppas! Vår Herre ska med oss gå.
Så: älska och tro och hoppas! Vår Herre ska med oss gå.

2 Ondskan är stor i världen, och jorden är sjuk och nött.
Ja, stenig är vandringsfärden, och själen blir matt och trött.
Hoppet från Gud mig säger, att ondskan tar slut en gång.
Jorden ska pånyttfödas, och luften blir full av sång.
Jorden ska pånyttfödas, och luften blir full av sång.

3 Kristus har slagit Draken, men genom sin kärleks kraft.
Gud gör snart slag i saken, allt ont har sin tid nu haft.
Ärren och alla såren är borta och läkta då.
I eviga nya våren bland änglarna får vi gå.
I eviga nya våren bland änglarna får vi gå.

4 Ljuset i våra ögon från hoppet här i vår själ
att, trots alla hot på vägen, ska allt, faktiskt, sluta väl.
Tro, hopp och kärlek kommer ju att genom allt bestå.
Så: älska och tro och hoppas! Vår Herre ska med oss gå.
Så: älska och tro och hoppas! Vår Herre ska med oss gå.

(Ingvar Holmberg 211104)