Jag är lycklig ägare till en gammal bil, en Saab 95 som har rullat på vägarna i tjugo år.
Själv har jag haft den i tretton år, kört 20000 mil med den och tagit den till service men i övrigt inte skött och vårdat den.

Den har haft de saker jag uppskattar – AC, farthållare, elektriska fönsterhissar, bra sittkomfort och lastutrymme och också nyckel med fjärrkontroll att öppna och låsa dörrar och baklucka.

För ett par, tre år sen började det bli glapp i fjärrkontrollen av och till, och sen slutade nycklarna helt med den funktionen trots batteribyten. Och jag vande mig vid att få sticka nyckeln i dörren igen. Och så var det i åtminstone ett år. Men för ett par månader sen började fjärrkontrollen i nycklarna att fungera igen, och just nu gör de det nästan varje gång, men inte riktigt alltid. Det är väl glappkontakt på något sätt, det som händer ibland med lampor och elapparater hemma.

Det är ingen idé att hetsa upp sig över en gammal bil, som man är glad över, bara den går skapligt ett tag till.

Det är förargligare med ”glappkontakten” i hjärnan som vi äldre människor frustreras av allt oftare – att inte komma på namnet på en person eller sak, fast vi mycket väl vet det.

Oftast kommer det ju tillbaka efter en stund. Och de verkligt viktiga sakerna, dem klarar vi fortfarande av i vårt liv – än så länge.

Men slitaget på kropp och sinne och psyke är ändå något som är en verklighet i vår värld, präglad av förgänglighet och död. Det får vi tyvärr acceptera, även om det är sorgligt när det drabbar människor som står oss nära och då demens och Alzheimer slår till där vi inte hade väntat det.

Som pastor och själavårdare under många år har jag mött detta så många gånger.

En stor styrka och tröst sådana gånger är den kristna tron på ett evigt liv och en oförgänglig värld och framtid, där inga defekter, tårar eller smärtor finns, och där det aldrig är ”glappkontakt”.
Och redan här har jag många gånger varit med om att sitta hos någon, där samtalet går trögt eller inte alls. Men när jag till ukulele sjunger en välkänd sång om Jesus och himlen, då kommer ofta leendet i ansiktet och munnen formar orden och stämmer in i sången. Psaltarpsalmen ”Herren är min herde” och bönen ”Fader vår, som är i himlen” finns också ofta kvar, när många andra saker sviktar.

Och jag tittar på bilnyckeln i min hand. Livet och vardagen är som de är. Slitaget och osäkerheten finns, men också förtröstan, lugn och hopp.

Hälsningar 3 augusti 2023 från Ingvar Holmberg