För ett halvt sekel sen startade jag en ungdomskör i Pingstkyrkan i Gävle, där jag hade min första ”lärlingsplats” som förkunnare.
Nu i helgen som gick var jag och min fru tillbaka där på 50-årsjubileum av starten. Ungdomskören Trofén blev sen under 30-35 år en ganska stor och känd ungdomskör som gjorde otaliga resor till olika kyrkor och också många evangelisationsresor – ”missionsveckor” – på somrarna till semesterorter där man sjöng och berättade om Jesus för semesterfirande människor. Jag hade alltså en mycket liten roll i allt detta men var i alla fall den som startade kören från början. Ett hundratal numera mogna människor från hela landet återförenades i en stor konferenskör med musikergrupp under två intensiva dagar. I söndagens festgudstjänst hade jag den stora glädjen att som körledare stå framför denna stora grupp och anföra två av min egna sånger.
I två omgångar under sammanlagt sex år var jag en i församlingens pastorsteam i Gävle, men jag åkte därifrån för över fyrtio år sen. Förvånande många av dem jag umgicks med lever fortfarande, och förvånande många av ungdomarna jag ledde för många år sen har blivit lika sina föräldrar så som jag mindes dem. Därför fick jag litet gratishjälp att komma ihåg namnen på en del av de många som så bekant kom fram och pratade med mig.
Ganska många av deltagarna i jubileet har liten eller nästan ingen kontakt med kyrka eller kristet sångengagemang längre, kom jag att förstå. Och ganska många hade förstås, liksom jag själv, blivit litet ”tilltufsade” av livets olika törnar med sjukdom, brustna relationer och personliga kriser av olika slag. Men vilken gemenskap vi upplevde genom att sjunga och spela tillsammans! Och några av sångerna har funnits kvar i repertoaren praktiskt taget hela tiden kören fanns. Den sång som röstades fram som den populäraste av alla oss deltagare var den gamla ”Einar Ekberg-sången” Bönernas bro i ett lyckat och fräscht arrangemang som ledaren efter mig – Håkan Leandersson, lärarkandidat från Falun – gjorde alldeles i början av 1970-talet. Och det lät tydligen väldigt bra om kören nu också efter alla dessa år, och det svängde loss ordentligt i ett par riviga gospelsånger, där jag själv mest sjöng med här och var och mimade resten.
Heder åt eldsjälarna som arrangerade återträffen! Jag tror att vi alla, inklusive församlingsmedlemmarna som deltog i gudstjänsten, fick glädje och nytta av arrangemanget. När man sjunger tillsammans frigörs endorfiner i kroppen som gör nytta i oss. Jag tror också att mycket av ”andliga endorfiner” och välgörande leenden och kramar och små samtal gjorde stor nytta i oss alla.
Sångaren och trubaduren Perla Bjurenstedt formulerar det så bra i en av sina visor som finns i Pingströrelsens psalmbok Segertoner nr 514:
”Jag har nu beslutat mig att sjunga i en kör
utav Jesu lärjungar från jordens alla hörn.
Vi är så många människor som gått från död till liv.
Där ska sången aldrig tystna, jag är evigt fri.”
(Ingvar Holmberg 191028)