I dag är min födelsedag, och jag har fått leva i 74 år – med fingrar och tår och armar och ben och ögon och öron i behåll. Kroppen är lite begagnad och sliten men fungerar bra, i stort sett.

Det som är lite speciellt med den här födelsedagen är att jag i går fick avstyra det lilla firande jag skulle ha haft i dag med middag och tårta för fem personer, som jag ändå träffar under Corona-pandemin. Själv är jag frisk som en nötkärna, men min fru fick feber i går, så nu får vi hålla oss för oss själva några dagar och se om det var en vanlig febersläng eller Covid 19.

74 år – det skulle kunna vara ett helt liv, även om jag för ett par veckor sen satt hos 101-åriga Margit, som lär ha sagt till sin dotter nyligen: ”Ja, det är lite spännande att se hur gammal jag ska bli”. Min far var frisk hela livet tills han fick en svår sjukdom och dog efter kort tid några dagar efter sin 76-årsdag.
De flesta är nog överens med mig om att viktigare än att fylla livet med år är det att fylla åren med liv.

På min belamrade anslagstavla på väggen strax framför mig är ett svartvitt foto på vår lilla familj inför avresan som missionärsfamilj till Kina och Yunnanprovinsen i sydvästra Kina vid gränsen till Myanmar, som då hette Burma. Jag är några månader gammal på bilden och ska snart under sju dagar flyga till Burma med missionsflyget Ansgar, en DC-3-a, och därifrån åka med lastbil till Yunnan via farliga bergsvägar, där vägräcken saknades på många ställen.

Och så har hela denna långa tid förflutit med barndomen till största delen i Kina och Indien, med tonår och gymnasium och förälskelse och giftermål i Norrköping och med boende på många platser i Sverige och Indien, bl.a. i Gästrikland, Södermanland, Ångermanland, Småland och Skåne. Och nu sen över sju år är jag tillbaka i födelsestaden Norrköping, där cirkeln förmodligen är sluten.

Och den sammanfattande känslan över hela detta liv hittills är glädje och tacksamhet, tacksamhet till Gud och människor för detta fantastiska liv. Christina Gunnardo sjunger i sången ”Trådar av ljus”: ”I väven finns inslag av mörker, fast varpen är trådar av ljus”. Precis så är det för mig – det mesta har varit och är ljus och glädje.

Och sen jag började skriva dessa funderingar har jag upptäckt att över 40 vänner har hört av sig med gratulationer på Facebook, bland annat vänner i Kazakstan där jag har varit mycket. Och min syster Barbro ringde på dörren och uppvaktade från någon meter utanför dörren med sång och blommor och ett födelsedagskort från mina syskon och någon vän. Födelsedagskortet visade sig också berätta om gåva till en ny ukulele i stället för min trogna ”kamrat” på stan och i olika sammanhang som efter drygt tjugo år och två, tre limningar och mycket användande skorrar lite och låter trött!

Livet är fantastiskt! Frälsaren Jesus Kristus är trofast och god!

Allt gott i livet önskas er alla! Tack för att ni finns!