De första fyra dagarna den här veckan har inneburit tvära kast.

Den här veckan börjar kyrkoårets stora fasta i och med Askonsdagen, som inföll i går.
Jag tar gärna en eller två dagar i vanliga veckor, då jag mer eller mindre hoppar över maten, och för mig passade det bra måndag och tisdag, även om denna tisdag är fettisdagen, den riktiga semmeldagen, då det i år i Sverige såldes sex miljoner semlor på en dag!
Av hävd var fettisdagen den dag då man åt rejält för sista gången innan den mer stränga regimen bröt in under de sex fasteveckorna före påsken.

I måndags och i går hade jag samlingar på två olika äldreboenden, där jag talade lite om semlor och fettisdagen och Askonsdagen mellan önskesångerna som vi sjöng.

I vår kyrka hade vi i går kväll en intressant intervjukväll under temat ”Essens”, som ju betyder ”innersta väsen, kärna, mening” och liknande. Vår pastor Stefan samtalade med Mats Hillerström, som var en av dem som överlevde Estoniakatastrofen och som berättade mycket intressant om händelserna och känslorna den natten för 25 år sen och fortsättningen sen. Det blev en mycket tänkvärd kväll – egentligen helt i Askonsdagens anda, där säkert mer än en av oss tänkte igenom några av de dramatiska och avgörande ögonblicken i våra egna liv. Jag tänkte också på hur små vi är i oss själva och helt beroende av Guds nåd, beskydd och hjälp.

Den här dagen den 27 februari fyller jag 73 år. För mig handlar det inte i första hand om hur gammal jag har blivit nu men mer om att jag har upplevt 73 år och fortfarande är vid god hälsa och vigör och får ha ett så rikt och aktivt liv. Just nu, samtidigt, kämpar en kvinna jag känner, och som nästan exakt är i min ålder, med en svår sjukdom som tar ifrån henne mer och mer av hennes kraft och just nu håller på att krama ur det sista av hennes liv, mänskligt sätt. Och jag har detta liv!!!

På förmiddagen i dag hjälpte jag till med sång och musik på Träffpunkten ”Hejaklacken” där vår äldrekör Solrosorna sjöng tillsammans med fullt av boende och personal. Innan sista sången överraskade vår ledare Susanne mig med att med kören stämma upp en gratulationssång för mig och sen utbringa ett fyrfaldigt leve, då hela salen var med. Efteråt hörde jag många ”grattis” från både gamla människor och dem i personalen.

Sen bjöd min fru mig på indisk lunch på min favoritrestaurang just nu, och på eftermiddagen har vi haft ett litet kalas för fem personer med stora, goda svenska semlor och kaffe till. Det gick utmärkt att äta semla i dag i stället för i tisdags.

Det är tvära kast i livet, och det är som det ska vara. Allt har sin tid – fest, fasta, eftertanke och gemenskap och tjänst tillsammans med dem som finns omkring oss.