I och med Askonsdagen som var i den här veckan (6 mars) börjar kyrkoårets fastetid i sex veckor (40 dagar) innan påsken.

Detta har varit något påtagligt och brett praktiserat i kyrkan i långa tider och är det än i dag i rätt många sammanhang. Fastan har av hävd inneburit att man avstår från mat helt och hållet eller delvis. Askonsdagen och Långfredagen har i Katolska Kyrkan varit påbjudna fastedagar. Vad gäller matfasta praktiseras fasta ibland så att man bara äter ett mål den dagen eller avstår från kött.

I Bibeln finns exempel på långa fasteperioder i veckotal, upp till 40 dagar utan mat helt och hållet. Profeten Daniel och Jesus är exempel på detta.

Den muslimska fastan ”ramadan” är att varken äta eller dricka under dagtid vid fastan. Däremot äter man och dricker desto mer under mörkrets timmar, så i muslimska länder går det snarast åt mer mat under fastemånaden än på övriga tider.

Den kristna fastan är starkt förknippad med bön och har inte som utgångspunkt stark karaktär och vilja att späka sig utan snarare stark längtan efter Gud och djup insikt om att andlighet inte är att spänna andliga muskler utan mera att öppna sig för Guds nåd och kärlek.

Den högintressante pastorn, författaren och retreatledaren Peter Halldorf säger i en färsk intervju i Hemmets Vän bland annat att ”Fastan gör hjärtat lite varmare”. Han pekar också på fastan som något som befriar och inte är som ett till ”måste”, ett tyngande ok.

Här kommer några av mina egna tankar om fasta:

Fastan är något naturligt för en kristen. När Jesus talar om fastan säger han inte ”Om ni fastar…”. Han säger ”När ni fastar…”

Mina trossyskon i Indien och de ryskspråkiga länderna som jag har varit mycket tillsammans har som regel en fastedag i veckan och dessutom överenskomna veckolånga fastor ett par gånger om året.

När man fastar en eller flera dagar känner man en märklig lätthet och befrielse. Det är naturligt, för man släpper ju flera saker för att få mer tid och kraft till att syssla med bönen och tankarna på Gud. Man får mer tid, eftersom att skaffa mat och laga den och äta och diska och plocka undan tar ganska mycket tid och kraft. Och även om man har ansvar för att serva de andra i familjen med matbestyr, så blir det ändå en befrielse för en själv.

Fasta är besläktat med timeout. Man tar en paus och kliver tillbaka litet för att sedan komma igen.

Fasta för moderna jäktade människor kanske behöver handla om annat än mat eller i alla fall andra saker vid sidan av mat. Fasta kan vara att pausa från eller minska ner rejält på ljudintryck och synintryck – ständig musik, massor av TV eller internet. Det kan vara att under någon eller några dagar lägga ifrån sig telefonen som suttit fastklistrad i handen och ett tag banta ner på det ständiga umgänget med dem vi alltid träffar.

Med fastan inom olika områden säger vi till det som ständigt upptar oss och tynger oss ”Stopp ett tag! Nu räcker det! Nu ska jag ägna mig åt Gud och det andliga lite rejält ett tag.”

Många jag känner i kyrkan säger: ”Jag kan inte fasta.” Det kanske är sant av medicinska eller andra skäl. Annars går det kanske att pröva lite, känna sig för. Man blir inte automatiskt vare sig en bättre kristen eller en bättre människa för det, men det kan vara skönt att lätta på tvånget, smaka friheten…..

Det finns en diet som kallas ”5-2”. En hörnsten i den är att man äter normalt (men hälsosamt) fem dagar i veckan och fastar två dagar i veckan. De fastedagarna äter man ett litet mål.

Jag tycker idén är mycket tilltalande. Det är inte ”allt eller ingenting”, men det är att regelbundet ”ta lite ledigt” och hoppa över lite.

Låt oss inte glömma att fasta är som bäst när man kombinerar den med att närma sig Gud. Bibeln säger: ”Guds rike är inte mat och dryck, utan rättfärdighet och frid och glädje i den helige Ande.”   (Romarbrevet 14:17)