Dag 29 av Gran Canaria-bloggen

Vårt café Oasen är en sannskyldig träffpunkt. I dag på tisdagsförmiddagen kom som vanligt ett tiotal islänningar och umgicks vid kaffeborden en god stund. Jag hade suttit vid pianot och spelat litet på begäran av sex norrmän runt ett annat bord. Plötsligt reste sig en av islänningarna och började nynna på en melodi och bad mig spela den. Den var den engelska visan om Daisy, Daisy och ett frieri och erbjudande om skjuts från vigseln på tandemcykel… Jag spelade och alla islänningarna klämde i med en text på isländska. Vad de sjöng vet jag inte, men trevligt var det…

Och i kväll var det strax över 250 sjungande skandinaver i vår allsångskväll i Templo Ecumenico, och efteråt kom 106 personer till eftersitsen med korv och tillbehör eller kaffe och semla eller annat kaffebröd. Och vi som har bott i Lund några år blev del av en riktig Lundagrupp på åtta, nio personer runt ett bord. Också några minuters prat med pastorsvännen Nils-Erik Claesson var trevligt. Han spelade för många år sen en avgörande roll i att jag under ett par intensiva år i skarven av 1980- och 1990-talet arbetade som Pingströrelsens kontaktman i hela Sovjetunionen då järnridån föll och Sovjetunionen föll sönder.

Jag försöker prata med så många som möjligt av våra gäster i cafét, och det händer väldigt ofta att vid samtal med helt främmande personer, så finns det gemensamma nämnare och ofta gemensamma bekanta.

Även om rätt många av våra gäster inte är så aktiva kyrkobesökare hemma, är det ändå så att majoriteten är personliga kristna och aktiva i kyrka och församling. Detta i sig är direkt ett förenande band. När man ser Kristus lysa fram i ansiktet och orden, så skapas ofta direkt en samhörighet. Talet om att vi är systrar och bröder är mer än en from fras. Det är en verklighet. Välkommen till gemenskapen och den kristna Familjen!