Nyss stod jag och strök några skjortor inför helgutflykt till Strängnäs och tillfälligt besök i ett av mina ”pastorat” och gemenskap med goda vänner. Då såg jag att ett par av mina gamla favoriter bland mina många kortärmade skjortor hade kvar ett par fula fläckar trots ett par försök med fläckborttagning. Den ena, som är för typiskt vardagsbruk, hängde jag in på en galge, men den andra måste jag tyvärr slänga.

Jag stryker inte bra och inte noga, men jag trivs med att låta tankarna vandra fritt när jag står vid strykbrädan. Och de går både till triviala saker, till minnen och till böner och tack till Gud (något som alltid är nära och tillhands).

Jag minns åren i Sydindien och resorna till olika platser och församlingar med övernattningar på enkla hotell och underbart kryddad mat till ofattbart låga priser till och med för en missionärslön. Då lämnade jag bort skjortor och byxor till ”dhobin” – tvättkarlen, och han lämnade tillbaka dem rena och strukna på kvällen samma dag för ”en spottstyver”. Torkvädret är ju förträffligt i Indien större delen av året.

Jag minns också mina föräldrars anekdot från Sverige förr i världen, när en svensk kvinna hade följande affärsannons i en tidning: ”Strykning utförs väl och billigt. Går även omkring och stryker.”

Ett par av mina skjortor är väldigt motsträviga och krångliga att stryka, men jag trivs för bra i dem för att kassera dem. Och så är det min gröna skjorta som jag köpte på Gran Canaria för 8-9 år sen. Dyr var den, tyckte jag, men den ser fortfarande ny ut, och den behöver bara ”nuddas” här och där med strykjärnet, mest för syns skull.

Inte slänger jag mina gamla kläder jag trivs i, inte i första taget! Och mina lite slitna skjortor får vara med, huvudsaken är att de är rena.

Hela jag är ju ganska lik mina skjortor – använd och lite sliten men kanske fortfarande användbar.

Den store och barmhärtige Guden är en himmelsk ”dhobi” som rentvättar och stryker ”plaggen” så de kan användas om och om igen.

                                                 (Skrivet 210731)