Den här veckan och halva nästa är mina tankar i hög grad fyllda av korsvandringen som jag deltar i – en kyrkornas stafettvandring med ett stort kors längs vägarna från Haparanda i norr till Smygehuk längst i söder. Jag har ansvar för att genomföra stafetten under sju dagar genom Östergötland 20-26 augusti och hjälper också till med en liten sträcka inom min hemstad Norrköping vid ankomsten från Krokek den 19/8. Det här är sannerligen ingen enmansshow utan ett lagarbete i högsta grad. Under etappen Krokek – Norrköping är det 15-16 personer från olika kyrkor som deltar i vandringen och antagligen flera som hjälps åt att bära korset. Under ”mina” sju dagar är jag ensam med korset bara under tre dagar och har en eller flera vandringskamrater under fyra av dagarna. Och egentligen har jag inget emot att gå ensam tre av dagarna, även om jag anar att det kommer att kännas tungt och obekvämt med korset av och till då. Att vandra ensam med Gud och tankarna och bönen och lovsången som finns inom mig så gott som alltid, det är ju ingen börda – tvärtom!

De senaste dagarna har jag påmints om en sångtext jag skrev för nästan femtio år sen. Sången blev inspelad på en gammal svartvit video, som jag som av en händelse fick i digitalt format för några dagar sen (musikalen ”Vi är lärjungar” finns på hemsidan här. Lyssna gärna!). Sången ”Hos Jesus” har bl.a. texten: ”Att lämna allt och bara följa Honom är enda vägen till livets verklighet. Om du bär korset och dör från allt ditt eget, du finner livet, ett liv i evighet.”

Det är bra för mig under några dagar att ha ansvar för ett tre meter högt kors som ska bäras och dras längs vägarna. Vi är så vana vid att våra små smyckeskors tar så liten plats att vi kan glömma bort dem. Och vi moderna kristna väljer ofta att placera vår kristendom och andliga tjänst i de bekväma ”askar” och tider som passar vårt liv och alla våra andra intressen.
Men Jesus och hans kors tar plats och tar tid och rättar sig nog egentligen inte efter vår bekvämlighet, även om vi tror det. I alla fall jag kommer att behöva gå med ett stort kors några dar.

Människor engagerar sig när de hör om korsvandringen och vill hjälpa till. En god vän har både bekostat och tillverkat korset till min vandring. En annan vän som jobbar med reklam har gratis skapat en flott affisch och skickat till mig. Den ska jag bära på ryggsäcken, och där finns texten ”Kyrkornas korsvandringsstafett – Haparanda – Smygehuk. Fråga gärna mig!”. Och när min kristne skräddare från Mellanöstern skulle göra i ordning en dyna åt mig att ha på axeln under korset, så tog han inte betalt för det!

Jag tror att många av oss känner påtagligt, att korset egentligen bär oss!
Korset och evangeliet och Jesus kärleksgärning är det som bär oss i livet och till och med efter döden. Jag bad min PR-kunnige vän att om möjligt använda det s.k. ”uppståndelsekorset” på affischen. Där finns ju Den Uppståndne Frälsaren, Han som bär allt.
Och detta är vad vi vill säga i Sverige längs vägarna det här året mitt under all oro och alla förändringar under detta Covid-19-år: Jesus och hans kors och evangeliet och den kristna kyrkan, det är det som bär oss i båda goda och svåra tider.
Korset bär oss. Därför bär vi korset.