För min egen del kommer jag nog aldrig att bli fri från dragkampen inom mig mellan att fortsätta att göra det som är rätt och viktigt å ena sidan och den ständiga längtan efter respons och yttre siffror och framgång å andra sidan.

Redan som 20-åring sa jag ”ja” till det jag upplevde som en kallelse från Gud att tjäna Honom och Hans Rike och Kyrkan / Församlingen. Det har ju helt följdriktigt inneburit att det alltid är viktigast att säga, skriva och göra det som är i andan hos Jesus Kristus och Bibeln, särskilt Nya Testamentet. Antalet lyssnare, läsare och tittare och eventuella supportrar och fans måste alltid vara underordnat.

Jag är så gammal att jag mycket väl minns skrivandet och mottagandet av handskrivna brev i ett exemplar och så småningom maskinskrivna brev och handlingar med en ibland svårläst kopia med hjälp av karbonpapper. Och så började jag använda dator på Pingstkyrkans expedition i Lund i början av 1992 och köpte en begagnad PC på hösten samma år. På den datorn var det från början en hårddisk på 20 megabyte. Numera skulle tre vanliga foton med en mobilkamera vara allt som rymdes på den datorn! År 1996 skaffade jag mig min första epostadress i samband med ett års anställning på Reinhard Bonnkes organisation och ett projekt med att trycka och sprida en kristen skrift med Posten till alla hushåll i Sverige (Från Minus Till Plus). Den organisationen använde moderna media i kristen tjänst, och jag fick ”hänga med på tåget” och lära mig ett och annat.
Det är också lite komiskt att jag än i dag har den huvudsakliga epostadress som jag började med 1996 (ingvar.holmberg@telia.com), även om jag under vissa perioder har bytt till andra bolag och adresser.

Och nu är jag ”infångad” och engagerad i rätt många av de moderna medierna med egen hemsida och Facebook-sida, blogg, två ”poddar” (= radioprogram på Internet ), närradioprogram i Norrköpings- och Linköpings-trakten, YouTube-konto med massor av program i olika genrer (och vanligtvis väldigt få tittare). Och jag har gett ut några böcker – på ett riktigt förlag med ett par böcker och för övrigt på eget förlag genom Print on Demand, där man själv beställer några eller många ex av en bok allteftersom som man har sålt eller gett bort den förra upplagan på 200, 50, 20 eller 10 böcker.

Och det går inte att helt bortse från antal sålda böcker eller CD-ar och besök på hemsidan, ”Gilla-markeringar” på Facebook eller tittare på videos eller lyssnare på podden, för det finns räknare och uppgifter på allt det där. Som du nog redan har förstått, så ligger mina ”siffror” genomgående ganska eller väldigt lågt.

Men det är inte meningslöst! Mitt vägval som tjugoåring gäller fortfarande. Jag älskar respons och popularitet, men det får aldrig bli måttstocken för det jag gör. Mitt liv kanske är litet i jämförelse med andras, men det är värdefullt och viktigt. Och för den kristna människan är den viktigaste åhöraren, åskådaren och deltagaren Herren Gud själv. Det är Hans omdömen och uppskattning som slutligen gäller.

Ibland ser jag för min inre syn aposteln Paulus som efter många års resande, predikande och författande och församlingsplanterande i flera områden hamnar i helt ”meningslöst” häkte under minst två år, bara i väntan på en rättegång med falska anklagelser. Han pratar med dem han kan träffa, han skriver mödosamma brev till vänner och församlingar, han ber och umgås med Gud. Och så småningom kommer förändringen med en dramatisk resa till Rom, fängelsevistelse och frisläppande för en tid med nya resor etc.

Han bara fortsatte att göra det som var hans kallelse och uppgift, hur än de yttre betingelserna och responsen var. Det får du och jag också göra.

I morse i min bibel- och bönestund kunde jag summera min gårdag med små men viktiga handlingar: Att skjutsa min fru till ett besök inom vården, sen på förmiddagen tillsammans med några andra sjunga och spela för boende och personal på ett äldreboende och där prata med en tidigare granne. Sen på eftermiddagen promenerade jag till stan och stannade en dryg halvtimme i den vanliga parken vid gatan och sjöng några ”Jesussånger” till min ukulele. En av parkens ”tilltufsade” besökare kom fram med en brinnande marschall i metallfodral och ställde vid mina fötter, innan han gick tillbaka till sina vänner. När jag sen lämnade tillbaka lånet, blev det en kort pratstund och vänliga farväl.

På promenaden genom stan fick jag också hälsa på tre små grupper av ungdomar och ge dem mitt visitkort med min podd för kyrk-ovana ungdomar ”En morfars podd”. Och så fick jag hjälpa till att spela och sjunga i bönemötet i vår kyrka. Och jag hade ju några okända ”tilltufsade” parksittare och ett tiotal okända ungdomar att tänka på och be för i mina böner.

När jag tänker på det, så var det ju en mycket bra dag. Tack, Herre! Hjälp mig att se det viktiga i tillvaron!