För en vecka sen skrev jag att jag, som älskar vandringar, har fått nöja mig med promenader sen i maj förra året, då jag under en vandring till Vadstena fått ge upp, när orken tvärt tog slut.

Men i morse, när jag vaknade tidigt, bestämde jag mig för att ta med mig matsäck och regnjacka i axelväskan och göra en ”stadsvandring”.

Minuterna efter att jag lämnat huset började det regna lätt, men jag tog på mig jackan och hatten och gick vidare förbi Skarphagen Centrum och mot Himmelstalund, förbi hällristningarna och fram till spårvagnsspåret längs Finspångsvägen vid Vidablick och Östra Eneby. Där var det läge att sitta under tak i spårvagnshållplatsens kur och äta matsäck och dricka kaffe (enligt parollen för ”vandring” som ska vara minst 10 km och innehålla paus med matsäcksätning).

Så gick jag hemåt via Folkparken, förbi universitetet och fram till Bergsbron över Strömmen och sen vidare hem till Vilbergen. I Folkparken stötte jag på något som liknade Tolkiens ”enter” – trädherdarna i Sagan om Ringen. Jag tog en bild men vågade inte undersöka närmare vad det var för något…..

När jag kom hem, såg jag till min glädje på telefonen att jag hade gått 11½ km!
Jag är alltså en vandrare igen efter ett uppehåll på över ett år! Vilken glädje!

Det blir nog inga tvåmilavandringar mer….. inte än i alla fall, men jag är glad att jag nyligen kom överens med mig själv, att mitt lilla hjärtflimmer kanske mest ”satt i huvudet” och inte borde hindra mig att gå lite längre sträckor. Jag anar, att det kanske också var lite uppmuntran från Honom jag brukar prata med – Han som ibland kallas Herden och Läkaren.
Jag är 76 år och behöver inte springa fram eller bestiga höga berg eller försöka mig på ”stolleprov”, men jag kan vara en vandrare. Tack, gode Gud, för det!

Hälsningar 12 juli 2023 från Ingvar H