Bön är både sötma och kamp.

Jag älskar bönemöten.
Och det finns så mycket ”sötma” där – glädjen att möta andra som också älskar både Gud och församlingen och bönesamlingarna. Där finns tröst och hjälp i bön. Där finns glädje och tröst i lovsången – både de enkla korta texterna och de märgstarka, innehållsrika sångerna. Där finns bibelordens levande budskap och vägledning.

De senaste veckorna har det blivit mer bönekamp i våra samlingar här i Norrköpings Pingstkyrka.
Vår stad, vårt land och vår pingströrelse har kastats från trygghet och idyll och bekvämlighet till explosioner, skjutningar, smutskastning av Sverige och hot mot svenskar. En oförarglig fotbollsälskare som kommit till Bryssel skjuts ihjäl på öppen gata i ett vansinnesdåd, som kanske till och med kommer att locka andra till att göra samma sak. En Norrköpingskvinna med kontakter i en av våra kyrkor skjuts ihjäl i en del av Storstockholm, där hon är hos sina älskade barnbarn i deras hem.

I onsdags i Pingstkyrkans bönemöte var det både sötma och kamp.
Vi uttryckte vår bön och längtan både i böneord och många olika sånger. Vi sjöng bl.a. med Psaltarens ord i sången ”Herre, hör min bön, Herre, hör min bön! Svara mig när jag ropar!”

I Kolosserbrevet möter vi dels Paulus bönekamp, dels hans goda ord om medarbetaren Epafras.
Kol 2:1 Jag vill att ni ska veta vilken kamp jag har för er och för dem i Laodicea och för alla som inte har träffat mig personligen.
Kol 4: 12 Epafras, som är en av er, hälsar. Han är en Kristi Jesu tjänare som ständigt kämpar för er i sina böner, för att ni ska stå fasta, fullkomliga och fullt övertygade om hela Guds vilja. 13 Jag kan intyga hur hårt han arbetar för er och för dem i Laodicea och Hierapolis.

Häromdagen kom jag att tänka på det jag skrivit i min bok ”Vägens folk” (utgiven 2019) i kapitlet ”Bönens och handlingens människor”.
….Det är lätt att vi delar upp kristna i två kategorier – de som ber och de som agerar eller evangeliserar. Allra vanligast är kanske schablonen ”Vi gamla ber, och ni unga evangeliserar”…..
….Ändå är min fasta övertygelse den, att både yngre och äldre i en och samma person samtidigt ska vara både bönens och handlingens människor. Enligt min meningär Apostlagärningarnas tionde kapitel en lysande undervisning om detta. Handlingsmänniskan Petrus var tydligen en stark bedjare också. ….

Om du vill läsa hela kapitlet, så kan du klicka på länken som följer:

 Om du vill skaffa boken ”Vägens folk”, länk: https://www.bokus.com/bok/9789178514984/vagens-folk-om-apostlagarningarnas-kristendom-och-var-tid