Advent – tankar om ankomst och väntan

Ett par dagar innan första advent sitter jag och funderar.

Advent betyder ”ankomst” och syftar på när Jesus red in i Jerusalem och Kungens ankomst till sitt folk. På svenska och i vår tid har innebörden i advent (kanske på grund av ljudlikheten) mer och mer gått över till att betyda väntan, det vill säga väntan på julen. Också i våra kyrkor säger vi det numera – att advent skulle betyda väntan.

Det är klart att någons ankomst kan vara något vi väntar på.
Kanske är det två livsstilar som kännetecknas av de här två orden? Jag påstår inte bestämt att det är så, men vill ändå fullfölja tanken ett ögonblick.
En del människor tillbringar väldigt mycket tid och energi på att vänta och längta och otåligt sakna.
Andra är mer ”ankomstmänniskor” och agerar utifrån det som faktiskt händer omkring dem och i deras liv.

Själv tycker jag att mycket av det viktigaste i mitt liv har varit en följd av saker som har hänt, dörrar som har öppnats, och så när jag har utforskat dessa möjligheter, så har mycket lagts till rätta.
Under livets gång har jag lärt mig att planera och anteckna i kalender och hålla reda på olika saker och på så vis undvika onödiga kollisioner och obehagliga överraskningar.

När vi ska ha gäster, vill vi gärna veta det i förväg, men ibland är det de oväntade besöken som blir allra trevligast, när vi väl accepterar dem. Och vissa personer är välkomna, när de än kommer! Vår dotter får komma när som helst, det är bara roligt. Hon kan nog aldrig komma vid ett olämpligt tillfälle. Hon vet också var kaffeburken står och var lakanen och handdukarna finns och hur man fäller upp bäddsoffan.

Under adventssöndagarna finns som teman också att bana väg för Herren, att öppna ”portarna” samt Herrens återkomst till jorden. För de här händelserna kanske vi kan oroa oss. Det finns förutsägelser i Bibeln, och vissa kristna förkunnare är väldigt upptagna med att räkna ut tider och tidstecken.
Jesus är välkommen, när Han än kommer! Han behövs för vår värld och vårt universum, så snart som möjligt, faktiskt.

För 53 år sen den här tiden på året hade jag alldeles nyss fått klart för mig att jag på nyåret skulle börja ett nytt liv som predikantlärling i Pingstkyrkan i Gävle. Där hade församlingen en ledig trerumslägenhet för mig att hyra. Detta innebar ju också som en bonus att min fästmö Gittan och jag kunde gifta oss nästan direkt och antagligen betydligt snabbare än det hade blivit annars. Vilken lycka för kärlekstörstande unga människor! Och det var bara första bonusen av många under ett långt liv med visserligen mestadels låg lön och levnadsstandard men massor av glada överraskningar och upplevelser i olika länder och miljöer och spännande resor och möten med fascinerande kvinnor och män och flickor och pojkar. Och de talanger som jag har burit, mer eller mindre medvetet, har utvecklats och kommit till sin rätt i olika sammanhang. Jag har aldrig varit rik på pengar men på nästan allt annat, och jag och min familj har alltid haft livets nödtorft och ofta mer än så.

I morse tänkte jag på och läste på nytt berättelsen om husbonden som anställde folk till vingården vid olika tider på dagen och som sen vid dagens slut betalade ut lön på ett överraskande sätt, som förargade en del av arbetarna. Så kom jag på att jag skrivit om detta förut och letade upp det i mitt blogginlägg för nästan ett år sen. Läs det gärna som en del av de här tankarna! Länken är:
https://ingvarholmberg.se/blogg/besok-i-en-vingard/

Den kommande helgen firar vi i kyrkan Första Advent – Konungens ankomst till sitt folk. Det är också förknippat med väntan, förstås. Låt oss bara inte vara så upptagna med planering och väntan av olika ting, att vi missar de oväntade besöken, de öppna dörrarna. Bibelns berättelser och kyrko- och missionshistorien är fyllda av exempel på människor som oväntat mötte Mästaren som sa ”Följ mig!”, och när de följde honom, kom det stora Ljuset in i deras tillvaro.

Glad Advent!

                                                     (Ingvar Holmberg 211125)