Den här veckan infaller Fettisdagen, den ursprungliga dagen för fastlagsbullen eller semlan. Visserligen finns semlorna numera att köpa i konditorier och speceriaffärer tidigare och tidigare varje år och nu senast ända från dagarna innan jul, tror jag, men annars var det i gamla tider viktigt att äta rejält och fettrikt som förberedelse för de fyrtio dagarnas fasta i kyrkoåret fram till påsken.
Och denna onsdag, då jag skriver de här raderna, är det Askonsdagen, början på fastan. ”Askan” påminner om den traditionella Askonsdagsmässan i kyrkan då det ingick syndabekännelse och att bli tecknad i pannan med ett kors av aska. Jag var med om en minnesvärd sådan gudstjänst i Vetlanda för tjugo år sen, men det var i en ekumenisk gudstjänst i Svenska Kyrkan, och i normala fall är det inget vanligt i de kyrkor jag oftast går i.
I söndags följde jag den fina TV-gudstjänsten från Bjärka-Säby Slott utanför Linköping, då värdpastorn i Linköpings Pingstkyrka Marcus Sönnerbrant tog emot katolske biskopen och kardinalen Anders Arborelius och förde ett samtal om fastan (efter att ha inlett med att äta var sin semla till kaffet innan gudstjänsten).
Fastan handlar givetvis om att avstå från mat till viss del och att rannsaka sig själv och liksom ”justera den andliga kursen”. Numera kanske det också kan handla lika mycket om att avstå helt eller delvis från mediabruset vi ständigt lever i, kanske stänga av telefonen eller TV-n och i stället ta mer tid till bön och bibelläsning.
Den här gången har jag för avsikt att ta vara på den möjlighet till frihet som fastan erbjuder. Det handlar för mig om att ett par dar i veckan hoppa över lite måltider och genom det också en del av omsorgen om planering av måltider, matlagning och disk. Och när jag minskar ner lite på TV-tittandet, blir det av sig själv lite mer tid för fundering, bön och lovsång och andligt intag.
Någon asket är jag inte, men jag njuter ibland riktigt mycket av en ”gnutta askes” – att avstå lite från saker, också det som inte är direkt skadligt eller olämpligt men som fyller tiden och blir en konkurrent till den viktigaste relationen – den med Herren Jesus Kristus, den Allsmäktige Guden.
Jag önskar dig också en glädjefylld fastetid med mycket andlig frihet.