Tidigt i morse funderade jag kring tårar – mina egna och andras.
Veckans blogginlägg blir följande rader från i dag.

Inte alla tårarna
Ta gärna bort
tårarna av smärta,
bitterhet och sorg
och frustration över
min egen bristfällighet
och maktlöshet!

Tack för löftet
att torka alla tårar
från mina ögon!

Men inte alla tårarna!
Det är ju först nu
på äldre dar
jag börjar känna
tårarnas sötma –
inte bara sältan
och bitterheten.

Kanske min själ har mognat,
som en frukt blivit
full av saft.
I alla fall kommer tårarna
lättare och utan skam.

Cynikerna får säga vad de vill,
muttra om ålderstecken
eller fysiska faktorer,
jag är tacksam för tårarna
av glädje
gripenhet
medkänsla
överväldigande Gudsnärvaro.

Himlen ska bli underbar
utan de bittra tårarna,
men jag hoppas få känna
tårarnas sötma
i evigheten.

Kanske är det samma sak
som med havet…
Det ska inte finnas mer,
inte det kaotiska
och ödeläggande,
tsunamihavet som vi inte rår på,

men vatten i massor
blir det allt i himlen –
porlande, stilla
och glatt och äventyrligt
och överväldigande.

De tårarna
och vattnen
är jag på väg till.