I dag fyller min dotterson E 21 år.
Han är en lugn och omtänksam och skötsam ung man och arbetar på restaurang och motionerar och umgås med sina vänner på fritiden.
Han är också mitt favoritbarnbarn – och enda barnbarn.
Men ändå slås jag av att 21-åringar är så unga nu för tiden.
I samband med att jag för en stund sen skrev ett långt gratulations-sms till honom har jag funderat kring det där med 21-årig födelsedag och tänkt tillbaka lite.

De som är i min generation 40-talisterna vet att 21-årsdagen var något alldeles särskilt för oss. Det var myndighetsdagen, då vi var vuxna och bestämde helt över våra egna liv. Jag läste nyss att först 1921 blev det lag på att kvinnor automatiskt blev myndiga vid 21 precis som männen. Kvinnor kunde visserligen gifta sig från 18 års ålder (enligt lag från 1915), men vi män behövde ”gå till kungs” – alltså få särskilt tillstånd från länsstyrelsen – för att gifta oss före 21. 1969 sänktes myndighetsåldern till 20 och år 1974 till nuvarande 18.

För min egen del så blev det giftermål vid nyss fyllda 21. Det hängde mest samman med att jag strax innan flyttat till Gävle från hemstaden Norrköping och börjat min första tjänst som pastorslärling. Min arbetsgivare Pingstkyrkan i Gävle hade en trerumslägenhet åt mig att flytta in i. Så min fästmö och jag gifte oss och flyttade in i vårt första gemensamma hem, och drygt ett år senare hade vi både barn och en gammal Opel, dock inga husdjur.

Och nu har livet gått vidare i 52 år med bostäder på många platser sen jag var 21. Sen några år har cirkeln också slutits, så att vi bor i vår gamla hemstad där vi träffades för 55 år sen.

Jag inser att livet och den gode Guden har gett mig så mycket gott under denna långa tid. Jag är verkligen tacksam.
I dag önskar jag och ber att mitt 21-åriga barnbarn ska få ha det lika bra under kommande år.