Den här sommaren har bjudit på många promenader, vandringar och utflykter med bad i omgivningarna runt Norrköping. Dessutom har min fru och jag haft en vecka på Öland och en vecka i Skåne.

Och så har jag häromdan kommit hem från sommarens stora äventyr – vandringen med ett stort träkors genom Östergötland under sju dagar, från Norrköping till Tranås i Småland, en sammanlagd vandring på omkring 13 mil.

Ganska tidigt under de sju dagarna insåg jag, att jag varit överdrivit optimistisk om min egen förmåga att under flera dagar gå så långt och dessutom bära en packad ryggsäck och ukulele och videokamera i fodral och samtidigt delar av vägen bära och rulla ett tre meter högt och omkring tio kilo tungt träkors med hjul längst ner. Jag hade till och med i förväg varit lite nöjd med att jag under tre av de sju dagarna skulle gå ensam, eftersom ingen hade anmält sig att vandra med de dagarna. Min fantasi hade målat upp tre lugna pilgrimsdagar utan ansvar för något annat än mig själv och att föra fram korset och ha de små andakterna med sång och bön i slutet av varje etapp. (Gud och änglarna hade nog lite svårt att hålla sig för skratt, när de tittade åt mitt håll…)

Nu ordnade Gud fram medhjälpare och tog hand om praktiska detaljer, så att till exempel maratonlöpande Siw, spänstig och stark 60-åring, ”råkade” bestämma sig för att vara med via ett telefonsamtal på morgonen strax innan jag snörde på mig skorna den första dagen för att gå iväg. Och det blev så att hon var med mig alla sju dagarna och drog och bar korset betydligt längre sträcka av vägen än jag gjorde. Min gode vän Christer, en praktisk man, hade gjort korset åt mig och bekostat materialet, eftersom det i planeringsskedet var ganska många luckor i stafetten från Haparanda och ner hit till Norrköping, så jag behövde ordna ett eget kors. Den första dagen visade det sig att hjulet på mitt kors slamrade högljutt mot asfalten och vägen. Men min praktiske och kloke värd Roland i Västra Husby den första natten erbjöd sig prompt att sätta på nytt hjul och tog på morgonen nästa dag fram två gamla barnvagnshjul, skruvade och sågade och borrade och ordnade på en stund nya ”ljudlösa däck” till korset. Och dag efter dag och sträcka efter sträcka omgavs jag av och mötte jag vänliga, hjälpsamma och gästvänliga pastorer och lekmän från olika kristna rörelser och församlingar. Det jag märkte hos dem, som var gemensamt, var levande kristen tro och glädje och kärlek till Jesus Kristus och korset och evangeliet – det glada budskapet – och kärleken till medmänniskor.

Fjärde sträckan på söndagen den 23 augusti illustrerade det här allra bäst: Vi var sju personer som innan vi vandrade iväg först hade en liten andakt vid S:t Larskyrkan och fontänen på förmiddagen under ledning av min värd och kontaktperson i Linköping, frälsningsofficeren Marie Willermark. Vi fyra kvinnor och tre män med engagemang i Frälsningsarmén, Equmeniakyrkan, Evangeliska Frikyrkan och Pingströrelsen bar alla korset en del av sträckan. Och framme i Hembygdsgården i Vikingstad nära Equmeniakyrkan där möttes vi av unge prästen Martin och unge missionspastorn Gustav och styrelseordförande för hembygdsföreningen och senare lite andra besökare också. Mat och prat och skratt och kaffe och sång och bön blev det denna vackra sommarkväll bland gamla trähus och äppelträd med mycket frukt samt blommande rabatter….

Under ett par sträckor har några barn vandrat och skuttat med under några kilometer (och förmodligen gjort en av sin barndoms upplevelser de kommer att minnas långt upp i åren).

Och jag, den 73-årige och lite överoptimistiske, har fått se Guds hjälp och välsignelse och antagligen varit till lite nytta med att samordna de sju dagarnas vandring och sjunga och spela ukulele och berätta om korsvandringen från Haparanda till Smygehuk…
Men det är Jesu kors, Jesu kärlek och överflödande liv som har varit den egentliga drivkraften och samlingspunkten.

”Var hälsad kors, det enda hoppet” (Inskription på August Strindbergs träkors vid hans grav)