Många av oss, inte minst vi 70-plussare, väntar och längtar otåligt efter mer normala förhållanden för umgänge, aktiviteter och kontakt med andra.
Och vi som älskar kyrkan och församlingens gemenskap saknar de regelbundna samlingarna tillsammans med varandra och med pastorer och församlingsledare.
Både stora och små kyrkor har under Coronasmittans tid lärt sig bemästra modern teknik och har gudstjänst eller kortare andakt på nätet för församlingsmedlemmarna och andra intresserade. Det är alltså inte någon brist på Guds ords predikan eller på andlig sång.
Men det är brist på oaser, där ”pilgrimer” på resa kan sitta tillsammans och utbyta tankar och erfarenheter.

Jag märker att både jag själv och andra omkring mig har utvecklat olika sätt att hitta de där ”oaserna”. Det blir allt vanligare att jag här i höghusområdets grönområden ser små grupper av människor på bänkar eller egna stolar sitta på lite avstånd från varandra och prata och äta och umgås.

Och själv har jag hittat en förtjusande oas den senaste veckan genom att söka lite i mö-tesannonsering och program i tidningen och på internet. Vidablickskyrkan här i Norrköping har inte bara webbgudstjänster utan erbjuder friluftsgudstjänst med dop och nattvard, bönesamlingar och grillkvällar och varm gemenskap. Och allt detta ordnas med hållande av distansen och användande av handsprit och handskar hos dem som förrättar riterna och med bra följsamhet för Folkhälsomyndighetens råd och föreskrifter.

Det är verkligen föredömligt!
Med glädje har jag besökt några samlingar de senaste dagarna och känt mig välkommen.

Säkert finns det liknande oaser runt omkring både här i Norrköping och Östergötland och lite överallt i Sverige. Vi får leta oss fram till dem.

Det sägs att vissa djur kan känna ”doften” av vatten på långt avstånd och på så sätt kan de överleva i en tid av torka. Låt oss inte vara så avtrubbade i vår andliga känslighet att vi bara ger upp och blir utmattade i onödan!